Beständighetsegenskaper

Foto: Per Bergkvist

Trädäck och fasad behandlad med järnvitriol.

Olika träslag har olika naturlig motståndskraft mot angrepp av träförstörande organismer som rötsvampar och träförstörande insekter. Splintveden i alla träslag är generellt sett inte motståndskraftig mot biologiska angrepp, medan kärnvedens naturliga motståndskraft varierar från ringa till mycket motståndskraftig, en egenskap som först visar sig då träet blir naturligt exponerat för i första hand fukt.

Kärnved består av inaktiva träceller. De öppningar mellan fibrerna som finns i splintveden och som möjliggör vattentransporten är här stängda och fungerar inte längre som transportväg. Kärnved är vanligt­vis ganska resistent mot vattentransport speciellt på de tangentiella och radiella ytorna medan det i ändträ kan förekomma viss absorption. Splintveden suger vanligtvis upp betydligt mer vatten än kärnveden.

I virke som beställs som kärnvirke får inte splintved förekomma då den naturliga beständigheten inte uppfyller kraven i tabellerna 13 och 14.

Klassificering av naturlig beständighet baseras vanligtvis på kärnvedens resistens mot rötsvampar i markkontakt, se även standarden SS-EN 350-2 och tabell 14.

Utöver träets naturliga beständighet är olika träslags hygroskopicitet (förmåga att ta upp och avge fukt) en karakteristisk naturlig egenskap som också varierar kraftigt med hänsyn till träslag och som spelar roll för användningen av olika träslag till olika ändamål.

När man talar om träslag med hög naturlig motståndskraft i markkontakt avses vanligtvis kärnved av  importerade träslag som till exempel teak, iroko, cumaru, falsk akasia (robinia) och tuja (western red cedar). Av våra inhemska träslag har kärnved av ek bäst naturlig beständighet, medan beständigheten hos kärnved av furu och lärk är relativt måttlig i markkontakt och sinsemellan i stort sett lika. När det gäller gran, som är vårt viktigaste träslag för byggvirke, klassificeras det i den lägsta beständigheten i markkontakt. Men tack vare att gran, vars kärna inte visuellt kan skiljas från splint i torrt tillstånd, är mindre hygroskopiskt och därför tar upp fukt långsammare än furusplint, kan granens naturliga beständighet anses som något bättre än den vedertagna klassificeringen enligt SS-EN 350-2. Gran har därför visat sig vara väl lämpat för vissa användningsområden utomhus ovan mark, till exempel i utvändiga träpaneler och fasaddetaljer.

Tabell 13 Naturlig beständighet mot rötsvamp

Träslag Beständighetsklass
Lärk 3-4
Gran 4
Furu 3-4
Douglasgran (europeisk) 1-2
Iroko 1-2
Ek 2
Teak 1-3

 

Tabell 14 Naturlig beständighet i markkontakt hos kärnved för olika träslag

Träslag Förväntad varaktighet i markkontakt (år)
Al, björk mindre än 5
Gran, furu 10
Lärk 15
Ek 15-25
Teak mer än 25