Moderna mönsterböcker förändrar skapandeprocessen

VAD ÄR TEKNOLOGI? Arkitekten Virginia San Fratello ställer frågan och besvarar den själv efter en kort konstpaus:

– Teknologi är tillämpningen av kunskap.

Virginia San Fratello är partner i kontoret Rael San Fratello som specialiserat sig på arkitektur och byggkomponenter som produceras med 3d-skrivare. Denna maskin, 3d-printern, har blivit symbolen för vad som beskrivs som en ny industriell revolution. I den framtid som målas upp kommer massproduktion i fabriker till stor del att ersättas av en process där de saker vi konsumerar istället laddas ner som en digital fil och tillverkas i hemmet. Redan idag kan allt från leksaker till reservdelar eller möbler produceras med utrustning som inte kostar mer än vad en bläckstråleskrivare gjorde på 90-talet. Det är bara en tidsfråga innan vi får se det första printade huset.

Nyligen presenterade Virginia San Fratello den forskning som hon bedriver tillsammans med kollegan Ronald Rael på arkitektskolan i Berkeley, Kalifornien, under en föreläsning i Brisbane i Australien. Allt började med att den printer de hade tillgång till laddades med en specialplast. Experimentlusta drev dem till att fylla den med egna material.

– Vi bestämde oss för att hacka vår 3d-printer.

Först experimenterade de med lera, därefter porslin. Nu arbetar de med att finslipa olika recept som de använder för att göra 3d-utskrifter i sand, salt, papper, och, inte minst, trä. Lönn, furu och pecan-träd ingår än så länge i repertoaren. Recepten är hemliga men råmaterialet är sågspån från sågverksindustrin. Till stor del är det miljöaspekterna som styr materialvalen och utöver de vanliga fördelarna med trä är sågspån dessutom en restprodukt. Med ett skratt berättar arkitekten att det finns ett sådant överflöd att leverantörerna motvilligt skickar mindre än ett fullt godståg åt gången.

FÖR ATT KUNNA printas blandas spånet med ett organiskt bindemedel och i princip går alla ingredienser att äta. Kostnaden reduceras med över nittio procent jämfört med de material som finns tillgängliga på marknaden och planen är att kombinera metoden med ett enkelt användargränssnitt, som låter vem som helst ge form åt sina egna möbler, eller till och med byggnader. Föremålen skickas sen hem, eller skrivs ut på plats för den som har tillgång till en egen printer.

– Vi tänker oss inte det här som framtiden, vi vet att vi kan genomföra det redan nu säger Ronald Rael.

Ofta omnämns 3d-printtekniken i samband med idéer om Open Source-design, formgivning som del av en kultur präglad av fri informationsdelning i öppna system. Konceptet är hämtat från programmering med öppen källkod, så kallad Open Source. Där ersätts upphovsmannaskap för enskilda verk av enskilda kreatörer, med samarbete och kontinuerlig, frivillig, vidareutveckling. Motsvarande tanke för design av fysiska produkter innebär att strikt mönsterskydd ersätts med en mer eller mindre fri tillgång till ritningar och instruktioner, där alla som vill kan ta del av eller ändra i dokumenten som det passar dem.

Tankarna är inte så nya som det kan låta. Redan när tryckpressen slog igenom på 1400-talet började mönsterböcker spridas och tillsammans med dem ritningar på ornamentvarianter och byggnadstyper. På 1800-talet tog arkitekter fram planschverk med exempelvis ladugårdar som kunde anpassas efter plats och tillgängliga resurser. Egnahemsrörelsen i folkhemssverige byggde på självbyggeri enligt en liknande logik. Alla kan de läsas som föregångare, men med en viktig skillnad: istället för standarder som beslutas högt upp i hierarkin handlar dagens rörelse om en radikal decentralisering.

– I it-världen har det fria utbytet av idéer lett till en exponentiell utveckling de senaste decennierna. Vi arkitekter borde göra detsamma, säger Michael Green på telefon från sin studio i Vancouver.

Han har på sistone uppmärksammats för att ha lett en grupp som utvecklat system för att bygga riktigt högt i trä, uppemot trettio våningar, i en strävan att bygga ekologiskt hållbara, tätbefolkade städer. Hela forskningsrapporten har gjorts fritt tillgänglig som pdf-dokument på nätet. Men även själva byggsystemet, från principer till detaljer, kan användas och utvecklas vidare av andra under en Creative Commons-licens.

– Vi avstod avsiktligen från att få det att se ut som arkitektur. Vad vi designade är ett system, säger han.

ÖVERSÄTTNINGEN FRÅN digitala programmeringsspråk och nätets kopieringskultur till design och arkitektur väcker helt nya frågor. Hur fritt och öppet kan det bli? Hur stort?

Initiativet WikiHouse var ett direkt svar på frågan om hur ett Open Source-projekt skulle kunna fungera i byggnadsskala. Det drogs igång av det brittiska arkitektkontoret 00:/. En av personerna bakom projektet, Joni Steiner, citerar nationalekonomen John Maynard Keynes för att sammanfatta konceptet:

– »Det är enklare att skicka recept än kex och kakor.«

Idén är att användare med en enkel plug-in till ritprogrammet SketchUp ska kunna dimensionera sitt hus eller sina möbler, och med en knapptryckning få ut en fil som kan läsas av en datorstyrd cnc-fräs. För den som inte har en egen bistår de med en lista på företag som kan utföra tjänsten i ditt närområde. De former som skärs ut i standardplywood går sen att montera till golv, tak och väggar, utan varken spik eller lim. Till och med stegen och hammaren som behövs för att banka ihop produkten med ingår i filen.

– 18-millimeters granplywood är utgångspunkten. Det finns att få tag på överallt och en skiva är lätt nog att bäras, samtidigt som den är tjock nog att hålla som konstruktion.

DE ENKLA OCH universella principerna är viktiga att hålla fast vid, resonerar 00:/-teamet, eftersom det skapar en låg tröskel för delaktighet. Sen projektet startades har det vidareutvecklats över nätet. En grupp i Nya Zeeland har optimerat konstruktionen, en arkitektskola har inkorporerat systemet i sin kursplan och andra partners har lagt till den parametriska modell som gör att slutanvändaren kan anpassa designen. Nästa steg är ett fullskaligt WikiHouse i Rio de Janeiro som ska fungera som lokal tillverkningsplats.

– Fabriken är överallt och designteamet är alla, summerar Joni Steiner.

Text Björn Ehrlemark

Läs de senaste artiklarna