Träkonst á la Green

Wood Innovation & Design Centre i Prince George, Kanada av Michael Green

Stabilt och högt. Träromantikern Michael Green går lös på framtidens material och satsar på virke 2.0 i sina tekniskt avancerade byggnader. Inspirationen hämtar han från dagens digitala teknik – och farfars skogskoja.

EN VACKER LÅDA. Den kanadensiske arkitekten Michael Green låter anspråkslös när han beskriver sitt senaste projekt Wood Innovation and Design Centre (WIDC) i universitetsstaden Prince George i British Columbia i Kanada. Den sex våningar höga byggnaden har onekligen drag av en gammaldags sockerlåda eller pilsnerback – om än mycket större. Men bakom fasaderna av glas och jättetuja (Western Red Cedar) döljer sig ingenjörsskap på högsta nivå. Byggnaden används i dag som forsknings- och innovationscentrum för träbaserad design och är knuten till University of Northern British Columbia.
Uppdraget var att rita en byggnad som visar potentialen för medelhöga och höga trähus. I dag är WIDC världens högsta byggnad helt i trä och kan skryta med helt nyutvecklade byggnadsmetoder baserade på sågade och limmade paneler där fiberriktningen i virket korsar varandra. Det ger byggmaterial i betydligt större dimensioner – och framförallt med en helt annan bärkraft.

INNE I BYGGNADEN är träet närvarande hela tiden – i väggar, tak, trappor, ja till och med i hisschaktet. Om det inte vore för de enorma glasytorna skulle intrycket inte vara helt olikt en äldre lada. Ett undantag är betongplattan som huset står på. På insidan är betongen högglanspolerad och ger en stark kontrast till det nakna träet i stora delar av huset. Att träet skulle vara synligt på så många platser som möjligt var en grundläggande målsättning, berättar Michael Green.

– Varför bygga i trä om man inte framhåller träets skönhet?

Med bas i Vancouver har Michal Green de senaste tio åren utvecklats till att bli en av västvärldens starkaste förkämpar för arkitektur i trä. Bland annat fick han stor uppmärksamhet för sitt föredrag på teknik- och designkonferensen TED 2013. Men som med många andra föddes Michael Greens kärlek till trä i barndomen, i farfars snickarverkstad, där han tillbringade mycket tid.

– Farfar var historiker, inte arkitekt, men han älskade att bygga saker. När jag var sju eller åtta år gammal byggde han en skogskoja i ett avlägset område i Michigan, i norra USA. Jag fick vara med och han var väldigt tålmodig, lät mig spika och bära plankor och såga med handsåg. Det var en mycket meningsfull tid för mig.

SAMTIDIGT SER GREEN hur naturmaterialen får en allt större roll när samhället ska hantera ett framtida klimathot. I detta finns också en snabb och teknisk utveckling.

– De stora rörelserna inom arkitektur har drivits av en strukturell revolution. Stål och betong förde med sig modernismen, och jag tror att nu i klimatförändringens era måste vi börja tänka i naturmaterial, det kommer att definiera nästa generation byggnader.

– Med de nya material som kommer känns det som att träarkitektur är det som är roligast att utforska!

Talar vi om virke 2.0?

– Absolut! Här i Kanada har vi fem–sexhundra år gamla träd. Men dem fäller vi inte längre, eftersom de är ovärderliga för ekosystemen. De nya träprodukter som kommer gör det möjligt för oss att skapa byggnader i mycket större skalor än tidigare, men vi använder unga träd, som tillåter oss att sköta skogarna på ett mycket bättre sätt.

Med unga menar Green träd som hunnit bli mellan fyrtio och sextio år: "ungefär i min ålder". Poängen är att dessa träd dessutom tar upp koldioxid mycket bättre än gamla träd. Virket sågas och limmas ihop till stora korslimmade träskivor. Men Green har också arbetat med ännu yngre virke – skivor av så kallat fibertimmer, där virket bryts ner till fibrer som limmas parallellt i längdriktning. Då använder man snabbväxande asp och poppel som bara är tio-femton år. Och beger man sig till södra halvklotet finns gummiträd som växer sig tillräckligt stora på bara sju-åtta år.

I WIDC FICK GREEN och hans medarbetare gå lös på potentialen i framtidens trämaterial.

– Det var ett viktigt steg för oss! Byggnaden är kanske inte så hög, men poängen är att vi utvecklat system som vi vet att vi kan bygga mycket högre med.

– Jag var intresserad av tanken att skapa en byggnad som vi sedan kan repetera, och uppföra igen och igen på olika platser.

För att skapa så bra ljudisolering som möjligt, utan att använda andra material än trä, använde Green och hans kolleger en ny metod där flak av trälaminat ligger omlott i en zigzag-konstruktion. I hålrummen finns plats för ljudisolerande material, men också för elkablar, avloppsrör, sprinklersystem med mera. Det hela täcks med tunnare träskivor. På golvens ovansidor ligger ytterligare ett lager av ljudisolering.

Innan projektet överhuvudtaget kunde komma till stånd krävdes undantag från Kanadas rigorösa byggnadsregler. Nästan överallt i Nordamerika är maxhöjden för träbyggnader fyra våningar. I British Columbia höjdes nyligen gränsen till sex våningar. Men då handlar det om hus att bo i. WIDC är en universitetsbyggnad, här finns en aula och dessutom är hela undervåningen tillgänglig för allmänheten under dagtid. Då gäller andra regler. Lösningen blev ett så kallat platsspecifikt byggnadstillstånd, där man tillåter avsteg från reglerna på en viss plats.

DEN STÖRSTA UTMANINGEN var dock en helt annan – tiden. Hela processen, från design till färdig byggnad, gick på bara 15 månader. Ett rekordsnabbt bygge under vanliga omständigheter. Men i det här fallet ingick utveckling av byggmetoder och en golvkonstruktion som aldrig prövats tidigare. Det i sin tur ledde till ett rigoröst testande – brandtester, vibrationstester, akustiska tester och strukturella tester.

– Vi konstruerade vad som garanterat är den mest tekniskt avancerade träbyggnaden i Nordamerika. Samtidigt som vi byggde och testade höll vi fingrarna i kors för att få allt klart i tid.

Inspiration till byggnadens strama formspråk fann Michael Green bland annat i japanska tempelbyggnader, som präglas av återhållen arkitektur tillsammans med ytterst sofistikerade byggnadstekniker. Green berättar om en resa på cykel genom Japan som han gjorde tillsammans med sin son för några år sedan.

– Utan tvivel är jag mycket inspirerad av japanska byggmetoder. Det är vackert men också ändamålsenligt. Vi använder liknande, om än inte fullt lika vackra idéer, och kombinerar dem med dagens teknik.

Han nämner också Tamedia-byggnaden i Schweiz, signerad den japanska arkitekten Shigeru Ban. Den har en stomme som sitter ihop med avancerade fogar helt utan bultar eller skruvar och hade inte varit möjlig att förverkliga utan dagens renderingsprogram och CNC-fräsar.

– Jag gillar att tänka på naturliga system som hela tiden utvecklas i sökandet efter enklare och mer effektiva lösningar. I dag ser vi arkitekturen följa samma stig – vi tar de enkla idéerna, för in dem till städerna och skalar upp dem. Vi kan gå från sterila stads­miljöer till byggnader som omfamnar sina invånare – det är en romantisk idé men samtidigt är det motiverande för mig att tänka så!
Kan man säga att en liten bit av din farfars skogskoja finns inbyggd i Wood Innovation and Design Centre?

– Haha, ja, den tanken gillar jag! Jag minns hur jag satt och hamrade golvbrädor i den där kojan. Samtidigt är golvkonstruktionen den mest intressanta delen av WIDC – det är den vi kommer att ta med till andra byggnader, avslutar Michael Green.

Text: Mårten Janson

Läs de senaste artiklarna