Om det inte vore för namnet skulle man kunna tro att berättelsen om Gimme Shelter utspelar sig vid förra sekelskiftet. När avståndet mellan skog och produktion var kort och timret följde en kedja på några kilometer; när skogshuggaren kände sågverksföreståndaren som kände fabriksdirektören.
För så ser grundaren Emelie Holmbergs liv ut, hennes arbetssätt och logistik är grundmurade i just den logiken. Från produktionen i Vimmerby är det bara några minuters bilfärd till såväl skogen som sågverket.
– Jag kan i princip gå ut i skogen och se de träd som vi sedan använder i produktionen. Det är verkligen superfint. Man säkerställer kvaliteten på ett sätt som annars är svårt att uppnå. Det sitter ganska djupt i själen, för det var ju så man jobbade förr. Det är en speciell känsla, säger hon.
Från arkitektkontor till modulhus
Idén bakom Gimme Shelter är enkel: arkitektritade modulhus i trä. Och anledningen till att Emelie Holmberg kom på den är också relativt enkel. Från sin position som arkitekt på eget kontor såg hon gång på gång hur svårnavigerad processen var för kunderna, och att de befintliga kataloghusen i trä inte var tillräckligt vassa, vare sig det gällde hållbarhet eller estetik.
– Där kände jag att vi kunde göra något för att underlätta både för mig själv och kunderna. De stora, ytkrävande kataloghusen kostar mer att bygga och värma än många behöver. Om man börjar med att bygga mindre så kostar det inte lika mycket, och man får till mer genomtänkta och smarta lösningar. Dessutom kan man börja med en liten modul och bygga på, om familjen växer eller ekonomin tillåter. Det är ett organiskt sätt att se på ett hem, säger Emelie Holmberg.
Resultatet blev alltså Gimme Shelter – byggt för att växa i takt med livet. Enligt reglerna för attefallshus kan ett mindre modulhus nu byggas utan bygglov. Den dag mer yta behövs, söker man ett tillbyggnadsbygglov och kopplar på ytterligare en modul, kanske för ett litet kontor eller en gäststuga. De flesta av hennes kunder stannar dock vid cirka 120 kvadratmeter.
– Stort för mig är runt 120, inte 300, säger Emelie Holmberg.
Att rita i moduler är en annan sorts arbete än att rita ett hus från grunden, och Emelie Holmberg är ärlig med vad hon har gett upp och vad hon fått tillbaka.
– Det finns begränsningar i hur speciellt något kan bli. Begränsningar i det industriella, priset och budgeten sätter stop för både det som är väldigt tidskrävande och för kluriga specialbeställningar. Den där totala kreativiteten som en arkitekt som brinner för konstnärskapet kanske vill ha, är antagligen inte lika spännande här. Jag är mer intresserad av tillverkningsmetoden, av det rationella kring att bygga, och av hur man gör det i Sverige. Därför har jag nog trillat in lite mer som företagare än som arkitekt, faktiskt, säger hon.
Kompromisserna har varit många, och de första åren definierades av ett hus: prototypen på Väddö utanför Stockholm, hennes eget hus. Syftet var att ta fram optimala moduler.
– Det var verkligen en utmaning. Vi var tvungna att förhålla oss till en viss höjd och en viss bredd. Materialen och montaget fick inte bli för dyrt – men det måste ändå vara spännande nog. Hela tiden fick man backa eller flytta fram, säger Emelie Holmberg.
Lokala material och ständiga förbättringar
Utvecklingen har fortsatt sedan dess, i små steg snarare än stora omtag. Hon följer upp hur husen mår och vad de som bor i dem tycker, samtidigt som hon ständigt letar efter enklare montage och nya, billigare materialval utan att kompromissa med arkitekturen.
– Vi tittar på nya material i trä hela tiden: vad kostar de, var hittar vi dem, vad kostar det att montera dem? Det brukar vara en stor process att komma fram till vad ett visst materialval faktiskt kostar och vad det ger. Vi har till exempel bytt ut ytskikt mot andra typer av trägolv. Man tittar på hela huset, hela tiden, och om man kan byta ut något, säger Emelie Holmberg.
Nittio procent av virket kommer från skogarna runt Vimmerby. Fasadens granpanel är lokal, vald för sin beständighet, och levereras redan behandlad med järnvitriol av sågverket intill fabriken. Innertakets kvistfria furupanel tillverkas femtio meter bort. Björkfanerväggarna, som ger husens insidor deras ljusa mönstring, fick hon däremot beställa från Baltikum.
– Där har jag kompromissat. Jag ville ha björkfanerväggar, och det gick inte att få lokalt. Jag tittar på leverantörskedja, pris, hur vackert det är och om det är värt det. Sen kommer jag fram till vad som blir bäst. Ett budgetalternativ vore att i stället använda en lokal träpanel, som är lättare att montera och mer attraktiv just för att den är lokal.
Bilderna av de färdiga husen visar en gemensam nämnare: nästan alla ligger avskilt i naturen, ofta vid vatten eller mitt i skogen. Emelie Holmberg beskriver det som ett samspel snarare än en tillfällighet.
– Arkitekturen har ett eget liv. Den pratar med sin omgivning, och omgivningen pratar tillbaka. Men ett av husen ligger på en villatomt – en tillbyggnad till ett annat hus – och bildar en liten atriumgård. Nästan japanskt. Man ser byggnaden från alla håll, och den klarar sig utan mycket omgivande natur. Men samtidigt blir det väldigt vackert när det finns vild natur runt omkring också, säger hon.
Ungefär hälften av husen blir permanentbostäder, hälften fritidshus, en gräns som Emelie Holmberg menar har suddats ut sedan pandemin.
– Människor insåg att de kunde jobba från sitt fritidshus, och då blev det inget fritidshus längre. Man vill oftast bygga det som ett permanent boende, även om det är en miljö som mer påminner om ett fritidshus. Man kan bo lite längre bort från stan och pendla några dagar, säger hon.
Trots att Emelie Holmbergs verksamhet vilar på trä som material, minns hon utbildningen som förvånansvärt sparsam på ämnet.
– Vi fick besöka en del träprojekt under första året i Lund, men annars lärde man sig inte så mycket matnyttigt för själva jobbet under utbildningen. Fem år räcker bara till grundläggande metoder och tankesätt. Resten, att lära sig testa, läsa på, prata med byggare, får man göra på riktigt, som när jag byggde prototypen på Väddö. Där fanns ingen erfarenhet att plocka fram. Jag fick lära mig från grunden, säger hon.
Reaktionerna från kollegor i branschen har överraskat henne. Arkitekter är kraftigt överrepresenterade bland kunderna som hör av sig.
– Det är jätteintressant, för någonstans måste ju många av dem dela mitt intresse för att bygga rationellt. Som arkitekt vet man precis vad som kan gå snett, hur budgeten kan springa i väg. Blir man plötsligt beställare av sitt eget hus vill man inte att det ska ske. Jag tror att de flesta tycker att rationellt byggande – att bygga unikt men ändå rationellt – är ett intressant spår.
Framtidens hus byggs annorlunda
Förutom materialvalet, ligger miljövinsten främst i logistiken. Ett projekt i skärgården, där allt material annars hade behövt skeppas ut löst, är det tydligaste exemplet.
– Man kan bara tänka sig hur många transporter man undviker. Materialet hämtas lokalt från sågverket, granne med Vimmerby, och sedan skeppas hela huset ut på en gång. Även de som jobbar samlas på samma ställe, de bor redan i trakten, säger hon.
Emelie Holmberg ser modulbyggande som en oundviklig utveckling snarare än en nisch, trots att branschen i stort rör sig långsamt.
– Husindustrin är som en dinosaurievärld, en väldigt gammal kultur och tradition styr. Men jag tror att vi i framtiden beställer ett hus som en bil: man klickar i sina val, och så går det rakt in i produktionen. Den utvecklingen kräver bara att kunder vågar bestämma sig tidigt, menar hon.
Däremot vänder hon sig mot en annan trend i nyproduktionen: den sjunkande kvaliteten.
– Man ser skarven på modulen om man inte vill lägga extra pengar på att dölja den. Det kostar jättemycket att bygga i Sverige ändå, så om det bara handlar om maximal marginal är jag inte intresserad över huvud taget. Då måste man tänka om. Hur ska människor ens ha råd att köpa hus? Det är dyrt att bygga hållbart och gediget med svensk arbetskraft.
Trots industrilogiken, standardmåtten och budgetkalkylerna är hon noga med att konstnärligheten inte har försvunnit, utan bara flyttat.
– Om man gillar att leka med Lego gör man nog det för att det finns en kreativitet i hur man bygger ihop bitarna. Varje skiss är en ny plats, en ny familj, en ny komposition. Och att se det på plats i verkligheten, varje gång ett nytt hus byggs, är fortfarande väldigt spännande.
Text: Mattias Boström Foto: James Silverman, Emelie Holmberg
