I Salthamn, på den gotländska klintkusten i väst, ligger Martina Erikssons moderna version av en parstuga, i dag hem åt Lisa Streich och Joe Lake och deras tre barn. Två huskroppar, en högre och en lägre, binds samman av en tredje huskropp som bildar en mittzon.
– Det har jag tagit från de gamla parstugorna på landsbygden. De finns i Dalarna, som jag kommer ifrån, men även i Skåne, Hälsingland och på Gotland, och bygger på att ha två volymer, i ett eller två plan, säger Martina Eriksson.
I parstugorna kommer man ofta in i en mittzon, en påbyggd del, så att man aldrig släpper varm luft rakt ut i vinterkylan.
– Här har jag lagt mittzonen mellan husen. Och i parstugan värmde man ofta bara ena huset, det andra värmde man vid behov, som till fest eller bröllop, säger Martina Eriksson.
I Villa Lake/Streich återspeglas den tanken genom att ena delen bara används lite då och då. Den lägre kuben har ett gästrum nere och föräldrasovrum uppe, medan den höga kuben rymmer ett socialt rum med allrum och kök. Därifrån löper en trappa till övervåningen med barnens rum och en yta för till exempel lek på loftet utanför. Ett stort badrum ovanpå mittdelen är genomgångsrum till föräldrasovrummet.
– Lisas och Joes föräldrar bor utomlands så när de är på besök stannar de ju lite längre, men däremellan kommer de inte alls. Så gästrummet går att stänga ner, och så har jag lagt Joes och Lisas sovrum på övre plan. Där kan man dra ner temperaturen på natten och sova lite svalt. I andra huset kan man ha lite högre temperatur och också hjälpa till med en eldstad precis som i de gamla parstugorna.
Huset utgår från tankar om hur man byggde förr: varje funktion har olika slags behov av temperatur. Inte som nu när man ofta bygger väldigt stora hus och värmer allt likadant, menar Martina Eriksson. Hon ritar hellre hus där skjutdörrar reglerar hur mycket som används och värms upp.
Här är kök och allrum i en öppen planlösning, öppen upp i nock. Köket, med sin köksö och vackra öppna hyllor i gavelfönstret, är relativt litet – men mitt emot glasdörrarna finns ett utekök. Också det en följd av temperaturtänk, men självklart också för umgänge under varmare dagar.
– Man kan förlänga köket utåt och ha förvaring och källsortering där. För behöver alla föremål ha 22 grader varmt? Det är dyrt att bygga, så om en del saker kan vara i andra typer av utrymmen så som man gjorde förr, i enklare byggnader eller platser, kan man få ner kostnaden.
Martina Eriksson talar sig varm för månghussystemet som förr fanns på många håll och där varje hus hade sin funktion och temperatur. Att tänka lite annorlunda än stora hus med allt i ett, dyra att bygga och där allt ska värmas. Hon arbetar också med halvklimatiserade zoner, som matkällare och orangeri, som nyttjar jordens förmåga att själv skapa kyla eller värme. På så vis kan huset »vecklas ut«, och Villa Lake/Streich är förberedd för fler byggnader alltefter behov. Men temperatur handlar inte bara om ekonomi, menar hon:
– Jag ser även olika temperaturer som en kvalitet. Att man känner när man går in i olika funktioner att de är anpassade inte bara i utseende och materialval utan också i temperatur. Och att gården blir livsrummet, som när man går till matkällaren och känner att hösten är på väg. Allt man ritar ska ju bli arkitektur och vara en upplevelse. Det ska stärka livet.
Villa Lake/Streich kan alltså sägas vara första delen som står redo att kompletteras: en basstation helt av furu, oljad bitvis men ofta obehandlad. I barnens avdelning gav sovplatserna i Dalarnas fäbodstugor, med gardiner att dra för, idén till sovkabysser, som ett eget rum i rummet. Den känslan
förstärks av olika takhöjder, och Martina Eriksson har även lagt stor omsorg på att skapa mellanzoner:
– Jag gillar zonerna mellan det mest privata och det sociala. Där du kan vara med men ändå lite avskärmad. Läsa, leka eller sitta med din dator. Så när barnen kommer ut ur sina sovkabysser kan de göra saker på loftet och samtidigt ha kontakt ner till köket och det sociala rummet med soffa, piano och böcker. Men det finns också vrår som inte syns nedifrån.
På egen hand eller med andra – överallt härskar ändå den magnifika vyn mot tallarna och vidare mot Östersjön. Särskilt i den sociala delen vars fasad domineras av en storslagen fönstersättning.
Arkitekt Martina Eriksson
» Jag gillar zonerna mellan det mest privata och det sociala.«
– Målet var att förstärka upplevelsen av att bo bland träden. Lisa och Joe flyttade hit från Berlin och längtade efter skog, och tallar är bra för de släpper igenom ljus. Plus att de fångar vind, säger Martina Eriksson.
Trädens skuggspel förstärks i samverkan med fönsterväggen och blir en del av interiören. Lisa Streich, som är kompositör, och Martina Eriksson skapade fönstret tillsammans.
– Lisa var med och skapade fönstersättningen där skuggverkan och spröjsen skapar en typ av musikalitet. Idén kom från La Tourette, ett kloster som Corbusier ritade. Fönstersättningen gjordes av musikern och matematikern Xenakis, och det gjorde intryck på mig hur han utgick från ett särskilt system i musiken och »tonsatte« ett stycke via skuggor, spröjs och ljus. Man kan säga att det blev »frusen musik«, och så fick det bli även här.