Att flytta hus är inget nytt påfund. Timmerhus har sedan urminnes tider flyttats runt för att ta vara på det redan byggda. Som ett pussel plockades husen ihop för att senare monteras på nästa ställe. Förutom små spår i form av en grundmur eller några grundstenar är det omöjligt att se att det tidigare har stått ett hus på den tidigare platsen. Vad kan vi lära oss av historien nu när cirkulärt byggande blir allt viktigare? Och hur kan vi utforma lätta grundkonstruktioner som inte lämnar spår efter sig när byggnaden flyttats?
Detta var en av de utmaningar som arkitektkontoret Acau architecture stod inför när de fick i uppdrag att utforma tillfälliga bostäder för nyanlända flyktingar, Rigot Collective Dwelling centre i Genève i Schweiz. Bostäderna är tänkta att stå på platsen i endast tio år för att sedan kunna flyttas till en ny plats. En förutsättning som hittills i modern tid inte varit vanlig att förhålla sig till.
Förutom att byggnaden enkelt ska kunna monteras ner fanns ett önskemål om att minimera användningen av betong. Resultatet blev ett hus av lätt demonterbara volymelement av limträ och KL-trä, där även pålar och källarplan är av trä.
– Tack vare att pålarna är av trä behöver vi inte ta hänsyn till någon återvinning av betong i slutet av projektet. När huset sedan flyttas kan träpålarna antingen lyftas upp och återanvändas, alternativt kapas i marknivå och lämnas kvar i marken utan att lämna något avtryck efter sig, säger Darius Golchan från Acau architects.
Träpålarna är här av lärkträ från skogen alldeles intill, och den enda bearbetning som gjorts är att stammarna avbarkats.
– Grundläggningen utgör ofta en betydande del av en byggnads totala klimatpåverkan, och därför är även valet av träpålar en stor klimatvinst, säger Darius Golchan.
Men att tänka plintar eller pålar – eller till och med källare – av trä låter för många kanske konstigt. Ändå är det så vi har byggt genom århundranden. I sin enklaste form lades träsyllen direkt på marken, som en träram under husets ytterväggar, likt kantförstyvningen i dagens platta på mark. I stallbyggnader var detta vanligt. Man visste att dessa byggnader ändå inte höll mer än någon generation.
Bostadshusen skulle stå längre. I sin mest elementära form grundlades husen på flata stenar i varje hörn. Utrymmet mellan hörnstenarna fylldes till en början med en låg jordvall som skulle täta mot kyla och drag. Så småningom ersattes jordvallen med lösa eller murade stenar som blev till en stenmur, också kallad stenfot. Genom höga, uppmurade hörnstenar kunde träsyllarna lyftas upp från marken, samtidigt som man med en högre stenfot kunde efterlikna husen i städerna.
Golvbjälkarna lades direkt mot marken och ovanpå dem lades golvbrädorna, helt frikopplade från stenfoten. Det blev en platta på mark av trä, även kallad mullbänk. Vid högre grunder fylldes inte hela utrymmet. Mellan mark och golv bildades en krypgrund, och den öppna spisen höll trägolv och träbjälkar varma året runt.
För att trä ska drabbas av röta krävs näring, vatten och syre. Plockas en av dessa ingredienser bort har rötsvamparna ingen chans att överleva. Genom att hålla träet varmt minskar risken för kondens och fukt, vilket är förklaringen till att krypgrunder och mullbänkar historiskt fungerat väl som grundläggningsmetoder.
I Rigot Collective Dwelling centre kan vi se mycket av denna gamla grundläggningsteknik i en modern tappning. Byggnaden står på »hörnstenar« i form av träpålar. Utvändig isolering i stället för torv, vattenavvisande duk i stället för näver, bättre dränerande material, men i grunden samma byggtekniska principer som i dåtid. Trä i mark är inte något nytt och inte heller så konstigt som det låter. Rätt hanterat håller det över tid. Ta bara en titt på träpålen vid Helgeandsholmen från 1250-talet (se bild). Det finns många exempel på hur träpålar har kunnat fungera som en långsiktig och beständig grundkonstruktion. Så länge pålen är placerad under grundvattennivån kan rötsvampar inte angripa träet, eftersom de som tidigare nämnts behöver syre för att överleva och inget syre når hit.
I den moderna trägrunden känner vi igen gårdagens grundläggningsmetoder, men också dagens platta på mark. Skillnaden är att betongen har bytts mot ett biobaserat och klimatneutralt material. Precis som förr måste vi värna om materialet. Förr var det av ekonomiska skäl, i dag även av miljö- och klimatskäl för att inte belasta vår planet ytterligare. Vi behöver återigen tänka lätt demonterbart om vi bygger nytt, så att nya byggnader kan flyttas och anpassas till den utveckling som sker.