För Riikka Kuittinen, arkitekt på finska LUO Architects, var uppdraget i Kiihtelysvaara personligt. Hon är uppvuxen i grannbyn och vet av egen erfarenhet vilken symbol den gamla kyrkan var för bygden. När församlingen skulle välja arkitekt utlystes ingen traditionell tävling; i stället föll valet på LUO Architects, baserat på deras gedigna erfarenhet av församlingsbyggnader och den starka lokala förankringen.
– Det fanns en enorm förväntan från byborna. Många hade skänkt egna pengar till bygget, och känslorna var starka kring huruvida man skulle bygga en kopia eller något helt nytt, berättar Riikka Kuittinen.
Den nya kyrkan är ritad utifrån tidsperspektivet att den ska stå stadigt i minst 200 år. För att uppnå den livslängden, och samtidigt skapa en hälsosam och naturlig byggnad, valdes en stomme av sättningsfritt och lokalproducerat timmer.
– Valet av massivt timmer handlade om att skapa en konstruktion som är ärlig och hållbar. Det ger en massiv struktur med naturlig isolering som inte kräver några extra lager av material i väggarna. Det är en teknik som på många sätt speglar den gamla kyrkans logik, men med modern precision, förklarar Riikka Kuittinen.
Den nya kyrkan är också mer än en kyrkobyggnad för religiösa aktiviteter. Där finns utrymmen för barn- och ungdomsgrupper, kvällsaktiviteter som konserter och events. En naturlig samlingslokal för de boende i byn.
Korslimmat trä och koppar
Om väggarna representerar traditionen, står taket för den moderna ingenjörskonsten. Hela den höga takstrukturen är konstruerad med element av korslimmat trä. KL-träplattorna fungerar som en sammanhållande skiva som tillåter stora spännvidder och brant geometri utan att kompromissa med stabiliteten.
Ett av de största ögonblicken under byggnationen uppstod när det centrala takfönstret, den så kallade lanterninen, skulle monteras.
– Vi valde att först bygga hela takfönstret på marken, som en komplett enhet. Att sedan se det lyftas upp i ett enda stycke och passas in i takkonstruktionen var en teknisk milstolpe i projektet, säger Riikka Kuittinen.
Det nya takfönstret spelar en avgörande roll för interiören. Den gamla kyrkan var traditionellt byggd och hade en mer sluten karaktär. Nu flödar i stället ljuset in genom taket och ner längs
den centrala axeln mot koret.
Materialval med hållbarhet i fokus
Under fötterna har kyrkobesökarna numera ett så kallat verkstadsgolv av lokal furu, en konstruktion där trästavar ställs vertikalt med ändträet uppåt och på så sätt skapar en extremt slitstark yta som tål många besökare under lång tid – samtidigt som det ger en varm och levande känsla i rummet.
När det gällde takets yttre skal fördes först diskussioner om att använda traditionella träspån med tjära, men församlingen valde en annan väg.
– Ett spåntak kräver underhåll och omtjärning vart femte år. Koppar valdes för sin extrema hållbarhet och det faktum att det kräver minimalt underhåll över tid. Det är ett beslut fattat för framtida generationer.
Eftersom den nya byggnaden står på en yta där kyrkor med tillhörande begravningsplatser funnits sedan 1600-talet, är marken klassad som kulturminne. En arkitekt från den finska myndigheten Museovirasto (motsvarigheten till det svenska Riksantikvarieämbetet) behövde därför vara involverad i hela arbetet. Dels för att säkerställa att de kulturhistoriska värdena bevarades, dels för att den nya kyrkan inte skulle avvika för mycket arkitektoniskt från den kontext den uppfördes i.
– Arkeologiska utgrävningar hittade bland annat gravar som vi behövde ta hänsyn till, vilket begränsade byggnadens exakta placering och yta. Vi fick navigera försiktigt för att inte störa historien under oss, berättar Riikka Kuittinen.
En modern länk till det förflutna
Trots den moderna gestaltningen finns det en fysisk brygga till 1700-talskyrkan bevarad. I sista stund lyckades nämligen kyrkans vaktmästare rädda altartavlan ur lågorna.
– Den blev en självklar och central punkt i vår design. Vi ritade hela det nya koret och dess proportioner utifrån den, säger Riikka Kuittinen.
Den nya kyrkan i Kiihtelysvaara är mer än en ersättning för en förlorad byggnad. Den är ett bevis på träets förmåga att bära både historia och framtid under ett och samma koppartak.
Text: Anna Strömberg Bild: Kalle Kouhia, Toni Pallari
