Hur tycker du att arkitekturvärlden behöver förändras för att bli global?
– Under en ganska lång tidsperiod, åtminstone inom den arkitektoniska diskursen, var det mycket tydligt att det fanns ett centrum som bestod mer eller mindre av västvärlden, och kanske Japan. Och diskursen i den världen var kanon. För 20–25 år sedan började vi se människor från »andra« världar komma till västvärlden och föra med sig erfarenheter, historier och sätt att prata om arkitektur, som kanonen inte var
rustad att höra.
– Det fanns en känsla att om du plötsligt öppnade dörren för andra åsikter eller sätt att tänka, så skulle din egen auktoritet ifrågasättas. Det enda sättet att hantera det var att säga att det var perifert, att det var vid sidan om arkitekturen.
– Jag tror att efter det som har skett de senaste fem åren med klimatförändringar, rasrättvisa, social rättvisa, pandemin, folkhälsan och till och med krig, så är plötsligt de här frågorna i centrum, och arkitekter som ansåg sig vara i centrum har plötsligt inte språket för det nya. Det har varit ett riktigt skifte.
Hur kan detta skifte användas och skapa momentum?
– När jag började arbeta i Sydafrika hade vi att göra med ett arkitektyrke som var mycket nära kopplat till apartheid. Apartheids rumsliga ideologi kunde inte ha hänt om inte arkitektyrket på någon nivå var medskyldigt. I det sydafrikanska sammanhanget kunde arkitektur inte vara en vänsterinriktad, avantgardistisk, oskyldig gemenskap, arkitekterna var för involverade. Och jag insåg väldigt snabbt att för att komma bortom det binära av gott och ont, svart och vitt, så var du tvungen att lita på en annan person. Någon annan måste på ett sätt vara bron mellan dessa två läger.
– För mig har arkitektur alltid varit en översättningsdisciplin. Man översätter en idé till en ritning, en ritning till en modell, en modell till en byggnad, en byggnad till en stad. Det är något med DNA:t i hur arkitekter tänker som verkligen har med översättning att göra.
I Sydafrika förstod jag mycket snabbt att de svarta studenterna – de flesta afrikaner talar mer än ett språk – instinktivt vet hur man översätter mellan världar, eftersom de generellt lever i en svart afrikansk värld men varje dag måste förhandla med västvärlden, med modernitet. Jag insåg att om vi kunde utrusta dessa elever för att bli översättare, så kunde de ta båda parter i handen. Arkitekten blev för mig den riktigt intressanta figuren, någon som löser saker på ett riktigt djupgående sätt, som en förhandlare.
Jag upplever det inte som att du är i just Accra, utan du är i hela Afrika, hur jobbar du för att vara överallt?
– När vi växte upp i Ghana tänkte vi alltid på oss själva som andra, utanför västvärlden. Men vi var också väldigt medvetna om världen. Det är kanske en av förutsättningarna för att växa upp i ett postkolonialt sammanhang, att man är väldigt medveten om andra platser. Ghana och Storbritannien har haft en rörelse mellan sig under lång tid. Ibland, med mina nära vänner från Ghana, kunde vi vara i London en onsdag och i Accra en lördag – och samtalen och språket är detsamma. Så från en mycket tidig ålder hade jag en känsla av att geografi inte alltid är den bästa indikationen på var du är. Du bär med dig andra saker. Ibland är det språket, ibland är det ditt beteende som är din etikett, ibland är det relationer. Jag tror att identitetskänslan är mycket mer komplex än ditt territorium.
Du har undervisat en del i Sverige med Ana Betancour, hur ser du på Norden?
– Jag minns att jag tänkte att vi tittar på de nordiska länderna och vi tänker på att det är det ultimata experimentet i förhållandet mellan demokrati, social välfärd, jämlikhet med mera, en förebild. Det finns ett slags förtroende och trygghet som kommer från människor som växer upp i det här systemet. Men när det slår mot omvärldens komplexitet, då inser man plötsligt att tryggheten och skyddet också kan trubba av hur man hanterar komplexiteten. Och jag tror att världen är mer komplex nu än den någonsin har varit.
Menar du att vi behöver upprätthålla den här komplexiteten för att utveckla världen ytterligare?
– Det vi behöver göra är att förstå vilka av värdena i en modern, komplex, mångfaldig, fragmenterad värld som vi ska hålla fast vid. Men hur bygger vi dem på ett sådant sätt att vi tillåter skillnad?
Hur ser du på hållbarhet?
– Vi har en grupp unga diasporaforskare som arbetar med AFI. Nyligen träffades vi i London och en av forskarna hade en lysande poäng. Hon sa: »Vi pratar om hantering av avfall. Det är så vi pratar om hållbarhet.Hur hanterar du avfall? Vad vi aldrig pratar om är hur du ändrar dina vanor så att du inte producerar det.«
– Jag tror att vi saknar kultursamtalet kring hållbarhet. Och när jag tittar på varifrån jag kommer, västra Afrika, skulle folk säga att människors beteende kommer från det faktum att vi inte har en enorm mängd resurser, vilket kan vara sant, men det betyder också att människors attityd till konsumtionen är olika. Frågan för västvärlden är hur man ändrar människors attityd till konsumtion. Att bli av med avfallet genom koldioxidkompensation eller plantering av träd eller vad som helst fördröjer bara problemet.
Hur ser du på arkitektens framtid?
– Tyngdpunkten på att utbilda människor att bygga byggnader tror jag har tagit yrket ner på en väg av resursförbrukning. David Adjaye och jag pratar mycket om det när vi ses. På den afrikanska kontinenten är en arkitekts uppgift även att bygga kunskap, för att bygga upp ett självförtroende. Byggnaden är bara en del av den. Det är något med utbildningen av en arkitekt, som handlar om konstruktionen, men jag tror inte att det nödvändigtvis är en materiell konstruktion. Det kan handla om konstruktionen av samhället, av institutioner och av system. För mig finns det något väldigt hoppfullt och optimistiskt med utbildningen av en arkitekt. Och för mig är det början till förändring.