Trosa, Sverige. År 2000 vann Natasha Racki och jag Träpriset. Vi var unga studenter på KTH i Stockholm, typ i den där åldern när man vet precis vad som är fel med alla byggnader och hur de borde gjort i stället. Som exjobb hade vi spenderat ett år ute i skogen med att rita och bygga ett fritidshus åt några grannar, en workshop där vi gjorde precis allt själva. Träpriset och en våg av publiceringar ledde till nya förfrågningar och vi öppnade vårt första lilla kontor hemma i sovrummet.
Det har gått 24 år sedan dess. »Kan själv« har ersatts av teamwork, och det kritiska ögat har ersatts av en förundran över att vissa projekt alls blir byggda. Hur lyckades de sälja in visionen och få den finansierad? Hur nådde de hela vägen i mål utan kompromisser, handbromsar och inkastade handdukar? Nu vet jag hur svårt det är. Det handlar oftast om mycket envishet, mod och förtroende, men också om en förståelse för vilka mervärden som uppnås när man når hela vägen fram till målsnöret. Hur många av oss skulle till exempel känna till staden Bilbao i dag om Frank Gehrys museum kompromissats ner till något dyrt men bara halvbra? Hur många ringar på vattnet hade aldrig spritt sig?
Det här vet och brottas arkitekter med dagligen, och många besitter egenskaperna ovan i överflöd. Men varför är det då så förhållandevis få projekt som verkligen når hela vägen fram när kompetensen finns? Alla inblandade måste givetvis dela målbilden. Utan ett bra teamwork blir ingenting bra, men den viktigaste personen är ändå byggherren – för om ingen efterfrågar något riktigt bra så kommer inte heller något riktigt bra att byggas. Att Träpriset delas mellan arkitekten och byggherren gillar jag därför skarpt (numera även entreprenören och konstruktören, reds. anm.).
Men hur höjs då målbilden hos våra beställare? Vi jobbar mest mot privatpersoner som ofta lägger oändlig tid på Pinterest och liknande medier. Deras inspiration kommer oftast från utlandet, för det är ju först när man ser något man verkligen vill uppnå som man kan börja efterfråga det! Det goda exemplet är helt avgörande. Jag gläder mig därför åt alla tv-program om arkitektur som vinner popularitet. Framför allt när de betonar vikten av teamwork och av arkitekternas insatser. Program som hintar om att en byggnad kan vara så mycket mer än planritningen i typhuskatalogen och kan innehålla så många andra och så mycket större kvaliteter! Populistiska program som inte hör hemma i arkitekturens finrum? Kanske, men det spelar ingen roll för det är här kedjan börjar. Jag hoppas på ett uppvaknande som leder till fler beställare som vill det där extra, och på vägen dit applåderar jag varje extra bra exempel som byggs!
Detta är en krönika. Ståndpunkter i texten är skribentens egna.