Så reste sig Notre Dame

Notre Dame klassades som ett världsarv av UNESCO 1991. Katedralen är nationellt, religiöst och kulturellt symbolladdad, och ett landmärke för parisarna och de miljontals människor som årligen besöker staden. Följaktligen väckte branden enorm uppståndelse i stora delar av världen, och ledde till en febril återuppbyggnadsiver som engagerade hela Frankrike. 

Mönstret känns igen från historien. Även under medeltiden brann katedraler, och när nya pengar sköts till i halvt avsomnade byggprojekt kunde nya byggtekniker och stilelement ofta uppstå. Det nya skulle bli högre, större och mer storslaget än det som lågorna tagit.

Efter branden

Omedelbart efter branden klargjordes att Notre Dame skulle återuppbyggas. Men det uppstod en intensiv debatt om hur och till vad. Det diskuterades bland annat om man skulle återuppbygga det medeltida taket och 1800-talets nygotiska spira med moderna material och ett nutida uttryck, eller återskapa dem exakt som de var innan branden. I ena lägret fanns de som menade att om man inte tillförde någonting nytt skulle man inte blicka framåt och då skulle kyrkan förlora en del av sin mening.

Andra menade att Notre Dame efter arkitekten Eugéne Viollet-le-Ducs renovering på 1800-talet blivit ett minnesmärke för historien och ett centralt monument för Frankrikes kulturarv, och att om man tog bort eller ändrade något, skulle byggnaden förlora sin identitet och betydelse.

Till slut bestämdes att allt med några få undantag skulle återskapas som det såg ut före branden. Den trogna rekonstruktionen av Viollet-le-Ducs spira och den medeltida takkonstruktionen, känd som la forêt (skogen) skulle dessutom ske med ursprungliga material och i vissa fall gammal byggnadsteknik, men med användande av nutida mät- och beräkningstekniker. Dessa ger en precision långt över vad tidigare generationer haft möjlighet att åstadkomma, och en mycket snabbare och mer kontrollerad byggprocess än vad som annars varit möjlig.

De första två åren ägnades åt att stabilisera byggnaden och röja efter branden. Restaureringen påbörjades 2021 och katedralen återinvigdes den 7 december 2024. Dock väntas restaureringen inte var helt klar förrän i slutet av 2026.

Arbetet leddes av Philippe Villeneuve, assisterad av Rémi Fromont och Pascal Prunet, samtliga titulerade chefsarkitekter för historiska monument av Frankrikes kulturdepartement. Projektet involverade cirka 2 000 hantverkare och över 250 företag. Initialt uppskattades det att återuppbyggnaden av Notre Dame skulle ta 10–15 år. Men lyckliga omständigheter gjorde att hela det gigantiska och komplexa återuppbyggnadsarbetet endast tog fem år.

År 2010 gjordes nämligen detaljerade laserskanningar av hela katedralen. Efter branden kunde man snabbt göra likadana skanningar och jämföra de tredimensionella modeller som man då fick fram med modellen av hur katedralen såg ut före katastrofen. Det gjorde att man på kort tid kunde ta fram detaljerade ritningar och specifikationer som kunde användas i återuppbyggnadsarbetet.

Avgörande för återskapandet av det berömda trätakets konstruktion, La fôret, var de exakta uppmätningar och ritningar som gjordes så sent som 2014 av Remi Fromont och Cedric Trentesaux (chefsarkitekt på L'Ecole de Chaillot). De upptäckte nämligen att någon ritning av den 800 år gamla takkonstruktionen faktiskt aldrig gjorts. 2014 var Remi Fromont student vid L'Ecole de Chaillot, en skola som bland annat är specialiserad på att vidareutbilda arkitekter i bevarande av Frankrikes arkitektoniska kulturarv. Nu är han chefsarkitekt för historiska monument och en av de ansvariga för räddningen av katedralen.

Återskapandet av takkonstruktionen

Det gotiska träpartiet i la forêt var exceptionellt stort för sin tid och synnerligen välgjort. Mittskeppets takkonstruktion, ovanför stenvalven, var 75 meter långt, och den ovanför koret 32 meter. Bredden var som mest 14 meter och höjden 10 meter. Konstruktionen bestod av handbilade svagt koniska bjälkar, som var något grövre där de satts samman, vilket gav ökad styrka i fogarna. Sådana bjälkar är mycket svårare eller omöjliga att skapa med moderna sågar, säger Fromont i en intervju i tidningen Les Echos. Handbilade bjälkar är dessutom mekaniskt starkare än sågade, eftersom de följer träets fibrer.

Tack vare den noggranna uppmätningen och ritningen visade det sig vara möjligt att återskapa en exakt replika av takkonstruktionen. Först skapades en modell i 1:20 av hela konstruktionen. Därefter byggdes en takstol upp i full skala. Sedan matades alla måtten in i de digitala modeller som användes för att slutligt bekräfta att ritningarna gick att använda för att återskapa katedralens takkonstruktion. Slutligen togs 1300 ritningar och 500 mallar i skala 1:1 fram på mycket kort tid.

Med hjälp av dessa bestämdes storleken på de träd som behövdes och gjordes mallar för varje del som skulle bilas. Eftersom man behövde utgå från färskt virke beräknades exakt vilka dimensioner alla delar skulle huggas i, för att efter att ha torkat och krympt på plats i takkonstruktionen i 20–30 år, bli identiska med de ursprungliga takstolarna.

Rekonstruktionen av takkonstruktionen gjordes på samma sätt och med likadana verktyg som på 1200-talet, med bila och stämjärn, handsågar, navare och träklubba. Varje bjälke utformades individuellt och de sammanfogades med dymlingar. Inget järn användes. Hela träkonstruktionen återskapades för hand på åtta månader. De tio meter höga takstolarna fick därefter torka utomhus i 18 månader för bästa möjliga formstabilitet, innan de lyftes på plats i Notre Dame i januari–mars 2024.

Text: Carl Johan Liljegren Foto: TT, Art Graphique & Patrimoine, Rebâtir Notre-Dame de Paris