Åke Axelsson arbetar med en bokhylla, ett modulsystem i furu. Hans händer avsöker träets ytor, passningar och fogar. Kex, vinkelfjädrar, plockas ur kartonger och pressas in i urfrästa spår. Våren 2021 är det exakt 70 år sedan samma händer byggde ett skåp av mahogny och päronträ. Det var hans gesällprov, ett mästerstycke av en 19-åring som fick betyget »med beröm godkänd« på Visby möbelsnickarskola 1951. Samma skolgrabb byggde Malmstensmöbler som såldes i butiken på Sveavägen.
– Det var kvalificerade produkter som vi tonåringar tillverkade. Jag minns golvlampan Staken, soffbordet Sprätthöken och ett skåp med tak i barockstil. Det var svårt att bygga.I år fyller Åke Axelsson 89. Han är sedan decennier en av Sveriges mest anlitade inredningsarkitekter och formgivare av möbler, främst stolar som har blivit hans signum.
– Inredningsarkitekt har varit min huvuduppgift, stolarna kom till i samband med mina uppdrag, säger han.Men Åke Axelsson har också formgivit stolar direkt för serieproduktion och är fabrikör, delägare av Gärsnäs sedan 2003, tillsammans med dottern Anna Klockby och hennes man Dag Klockby som är VD. Där tillverkas Åke Axelssons serietillverkade stolar, kända från offentlig miljö i riksdagen, museer, skolor, bibliotek och restauranger.
– Hantverk och industri kompletterar varandra och är lika viktiga, säger han.
Hantverket kan också inspirera industrin att göra bättre, mer hållbara möbler och tänka i längre cykler. Nu stiger återbruk upp som en spännande marknad för möbelindustrin. Där är Gärsnäs ett av de ledande företagen inom området med sin cirkulära vision att bli helt klimatneutralt 2030. Återbruk kommer att driva formgivningen av nya möbler som effektivt måste kunna uppdateras och renoveras under ett långt levnadslopp. Miljöfrågorna påverkar vår design, precis som inom arkitekturen.
Åke Axelsson och hans anställda snickare Daniel Ericsson jobbar i den egna verkstaden, byggd för några år sedan vid Åkes hem i Engarn utanför Vaxholm och fullt utrustad med professionella maskiner. Med en egen möbelproduktion och nätförsäljning via hemsida vill Åke visa att den här typen av tillverkning kan fungera.
– Precis en sådan här småskalig tillverkning är det vi gör bäst. Den är för liten för en fabrik, men perfekt för oss. Jag kallar det industriellt hantverk. Jag vill gå i förväg för att stimulera andra, säger han.
Mot bakgrund av miljökrisen och hållbarhetstänket ökar intresset för den här sortens produktion. Kunder söker lokal tillverkning med tydliga avsändare och bra material och där alla led är schysta.
Åkes Axelssons långa bana inom trä hänger ihop med uppväxten på ett hemman i 1930–40talens Småland. Pojken fick tidigt hjälpa till och lära sig att avverka skog och förädla virket. Han lärde sig att välja träslag utifrån dess egenskaper. Ek i stolpar och stängsel, tätvuxen gran till ytterväggar, långfibrig furu för bärande konstruktioner. All den kunskap han under åren har samlat på sig går igen i verkstaden i dag. Han visar nya stegpallar, där konstruktionen är både lätt och stark. Lätthet i benens alträ och slitstyrka i trappstegens alm, tidlösa klokheter, i dag såväl som i antikens möbler som han har ägnat många år åt att studera genom att bygga dem själv. Träet i verkstaden är certifierat. I virkesförrådet ligger furuplank, ask, gotländsk alm och valnöt. I ett hörn står mörka plank av kubamahogny, sågad på femtiotalet och kvarbliven på en fabrik, där Åke tog hand om dem innan de hann kastas bort.
Åke Axelsson önskar att snickarutbildningarna i dag skulle fokusera mer på tillverkning av bruksmöbler.
– Det blir lätt design för designens egen skull. Jag skulle vilja se en tydligare inriktning på praktiska, funktionella bruksföremål.
Han kallar sig funktionalist. Inte i stil, utan funktion för ett bättre liv, att skapa fungerande miljöer och möbler där användningen står i centrum. Det är en hållning som drivit honom sedan utbildningen till inredningsarkitekt på Konstfack under femtiotalet, då studenterna utbildades för att förse det växande folkhemmet och offentliga miljöer med möbler. Kvalitetstänket var djupgående, endast det bästa var gott nog.
– Jag ser det som ett ansvar. Att vara nyttig för samhället och människorna är som ett mantra för mig genom alla år.