När Nikken Sekkei design fick i uppdrag av de olympiska och paralympiska spelen i Tokyo att rita en anläggning för ceremonier, idrottare och media var premisserna något annorlunda. 40 000 virkesdelar skulle lånas från lokala regioner runt om i Japan. Timret skördades, torkades och sågades till lokalt och skickades till byggarbetsplatsen enligt ett förutbestämt schema. Efter spelen år 2021 togs byggnaden isär och delarna återfördes till respektive kommuner, där de enligt planerna återbrukades till nya projekt.
– Byggnaden var gjord av trädelar som skickats från olika kommuner över hela Japan. Som ett resultat kunde vi uppnå bilden av ett olympiskt och paralympiskt spel med verkligt rikstäckande stöd, sammanfattar seniora arkitekten Hidemichi Takahashi på Nikken Sekkei byggprojektet.
Athletes’ Village plaza var en lågbyggd anläggning, placerad på en 14 500 kvadratmeter stor tomt med en intilliggande kanal som sakta rinner förbi.
Tillfällig byggnad
– Eftersom detta var en tillfällig anläggning för de olympiska och paralympiska sommarspelen var första prioritet att skapa en envåningsbyggnad som inte behövde hiss. Vi förenklade brandskyddet genom att dela upp det i flera separata byggnader. Vi skapade en yttre del med djup takfot och trädäck, som verandan på ett traditionellt japanskt hus. På så sätt kunde den starka sommarsolen undvikas. Samtidigt kunde den svala brisen från kanalen tas in och användas, säger Hidemichi Takahashi.
De olika byggnadernas träkonstruktioner utvecklades till tre distinkt olika typer med olika rumslighet och funktion: I den stora presskonferenssalen, där man inte ville ha pelare, valde man välvda fackverk med lång spännvidd tillsammans med strävor i sidorna i form av ett trädgrenverk. I mindre utrymmen användes en pelar-balkkonstruktion i kombination med stålstag. Och slutligen en självbärande takkonstruktion som vilar på mindre pelare, där varje del i konstruktionen ömsesidigt stöttar en annan, i en gemensam bärande kraft. Hidemichi Takahashi ger en bild och tolkning av konstruktionen:
– I Japan finns det en lek som heter »teguruma« där två personer tar tag i varandras handleder och placerar ett föremål eller en person ovanpå dem. Jag kallar det »ömsesidig struktur«, för det betyder att elementen stödjer varandra.
Den konstruktionen användes i större rum där man inte ville ha skiljeväggar och tvärstag och bestod av pelare i form av tre balkar, vridna runt en gemensam mittaxel och som stöttade flera lager av takbalkar, med dimensionerna 120 x 240 millimeter. Det kunde vara upp till sex lager som lagts på varandra. De vridna pelarna bestod av två typer: en höger- och en vänsterroterande pelare som tillsammans eliminerade horisontella krafter i de överliggande balkarna. Trots tyngden ger de stöttande pelarna ett luftigt intryck.
Arkitekt Hidemichi Takahashi
» ATT TA BORT DE DIAGONALA STRÄVORNA INNEBAR ATT VI FICK LOV ATT SKAPA EN NY STRUKTURELL FORM.«
Flisor som uppkom under uppförandet samlades in och lades runt pelarna som marktäckare. Ett fint sätt att visa på värdet, även i den minsta delen, av ett material.
En utmaning var att hitta ett sätt att foga samman alla delar på ett rationellt och effektivt sätt. Lösningen blev att foga samman de sex lagren av takbalkar med långa bultar och en anordning som tillät felmarginal i varje del.
– Eftersom vi var tvungna att låna in de bearbetade komponenterna, montera, demontera och returnera dem, var det nödvändigt att skapa ett gemensamt system för sammanfogning som var lätt att tillverka och enkelt att arbeta med. Att tillgodose den planerade byggtiden var avgörande för att uppfylla kraven för det arkitektoniska slutförandet. Vi byggde därför modeller i skala 1:1 i designfasen för att verifiera att det gick att genomföra.
Mellan byggnaderna ligger ett trädäck, och ut mot det syns de korslagda balkarna som sticker ut åt olika håll vid takfoten. Konstruktionen går att likna vid knäppta händer som spretar med fingrarna.
För arkitekterna blev det också ett nytt sätt att attackera en parameter som huskonstruktörer i Japan måste förhålla sig till.
– I traditionella japanska konstruktioner används vanligtvis diagonala strävor för att stå emot seismiska krafter. Att ta bort dessa innebar att vi fick lov att skapa en ny strukturell form, säger Hidemichi Takahashi.
En annan parameter man behövde ta hänsyn till var att detta skulle vara en tillfällig byggnad under sommarsäsongen. Det innebar att man betonade solskydd, att det skulle vara lätt att montera och demontera till låg kostnad och att man skulle använda förnybart material som kunde återbrukas och återvinnas.
Virke från olika delar av landet
Eftersom virket hämtades från platser över hela Japan och returnerades efter användning så behövde man ta flera saker i beaktande. Förutom att det skulle vara lätt att montera och demontera skulle det bara bearbetas lätt och man behövde ta hänsyn till skillnader i materialstyrka. Den enkla bearbetningen bestod bland annat av en skyddande beläggning av vegetabilisk oljebaserad uretanfärg.
Träslagen som användes var cederträ, cypress, hiba, lärk, röd tall, yezogran och sakhalingran. Virkets egenskaper och styrka varierade beroende på region och art, liksom den tillgängliga kvantiteten från varje leverantör. Arkitekterna behövde noga analysera, klassificera och fördela virket efter hållfasthet och fukthalt samt fördela materialet enligt tidsplan. De använde sig av BIM för att hjälpa till med hanteringen.
– Det var till exempel nödvändigt att ange leveransdatum för varje leverantör i enlighet med konstruktions- och byggplanen. För enstaka material som inte uppfyllde standarderna vid inspektion måste vi hantera reparationer och ordna alternativa material.
De olika träslagens egenskaper gör dem mer eller mindre lämpliga för olika delar i en konstruktion. Det tog man också hänsyn till, för att kunna utnyttja varje del optimalt. Bland annat valde man den robusta cypressen till de vridna pelarna, för att undvika sprickor och för att få stabilitet i konstruktionen. Tack vare de stadiga timmerdimensionerna klarade pelarna av att stödja både flera lager av balkar samt taket som bestod av plåt och bamburör. De senare var där för att ge en svalkande skugga.
Eftersom virket skulle avverkas i förväg fick varje kommun 15 månader före byggstart veta den ungefärliga mängd som skulle användas, och 7 månader före fanns allt material tillgängligt.
Kommunerna fick tillbaka sitt virke
Efter de olympiska spelen returnerades, som avtalat, virket till respektive kommun. Totalt handlade det om 40 000 delar, och varje del blev noga uppmärkt med fakta om ursprungsregion och kvalitet. Som ett gigantiskt plockepinn där var och en av »pinnarna« skulle tillbaka till sin låda.
Med virket väl tillbaka i kommunerna har det återbrukats. Det har blivit till bänkar, informationsdiskar och möbler på lokala, offentliga platser, ibland med inskription av materialets annorlunda historik och hur mycket koldioxid som är inkapslat i träet.
Staden Sagamihara ansökte om att vara en projektsamarbetspartner och bidrog med tio kubikmeter cederträ. På stadens hemsida kan man läsa att cedertimret efter spelen återvände till staden. Det returnerade träet har här använts som ett arv från spelen, i träsoffor som installerades i stadshuset och stadsutvecklingscentret samt till en informationsdisk på första våningen i huvudbyggnaden.
– Projektets viktigaste roll var att arkitektoniskt visa upp ett enat japanskt stöd för de olympiska spelen, sprida kunskap och visa på fördelarna med det inhemskt producerade timret, konstaterar Hidemichi Takahashi