Vi har både en bevarande attityd och en blick mot framtiden

ARTIKEL Kai Strehlke njuter varje ögonblick av sin nuvarande yrkesroll. Han är arkitekt och chef för digitala processer hos Blumer Lehmann i Gossau, Schweiz. Där har han varit delaktig i produktionen av bland annat Cambridgemoskén, ritad av Marks Barfield architects, och Swatch huvudkontor, ritat av Shigeru Ban.

Kai Strehlke utbildade sig till arkitekt vid den tekniska högskolan ETH i Zürich, där han senare arbetade sex år vid institutionen för datorstödd arkitektonisk design. De följande tio åren arbetade han hos Herzog & De Meuron arkitekter och startade deras digitala teknikgrupp. Kai Strehlke fick brottas med spännande projekt där geometri, estetik och struktur utmanade handen och krävde databaserad design.
– För mig är det ett slags koreografi som jag gör, ett slags dans som maskinen utför. När du designar och skriver koden och sedan ser hur maskinen sätter de stora verktygen i rörelse. Du hör hur verktygen går in i träet, du ser hur sågen kommer mot eller med fibern, hur spånen flyger i väg ... Upplevelsen utlöser sinnena, den är visuell, auditiv, taktil och du känner doften av trä.
Trä har alltid varit närvarande, både hans far och farfar var skogsmästare, och under uppväxten fanns skogen alltid nära. Det kändes rätt att närma sig materialet igen när Blumer Lehmann anlitade honom år 2015. Sedan 2016 är han även föreläsare på yrkeshögskolan Berner inom arkitektur, trä och byggteknik.
Digital tillverkning, denna nya form av prefabricering, finns på Blumer Lehmann sedan 2010, då företaget investerade i sin första femaxliga CNC-maskin. Det, menar Kai Strehlke, beror helt och hållet på Katharina Lehmanns vision.

Företaget ska driva utveckling av träbyggande i alla dess former och göra det möjligt att använda och visa trä på olika, nya och fascinerande sätt. Att undersöka nya områden är en naturlig del av utvecklingen. Ett exempel är Urbachtornet. Det tillverkades av självformande timmer, ett helt nytt sätt att böja trä, en innovation framtagen i samverkan med Stuttgarts universitet.
Uppfattningen om hur man kan arbeta med trä, menar Kai Strehlke, har förändrats dramatiskt efter de senaste decenniernas uppdatering av brandföreskrifter samt den tekniska utvecklingen av brandsläckningssystem i byggnader. Vi kan nu tänka oss nya former av arkitektur i trä som inte var
aktuell för bara några år sedan.
– Vi uppfinner inte helt nya saker, vi bygger på våra förfäders kunskap, och det jag har fått i företaget är en stor kunskap om materialet trä och om de verktyg som vi numera har för att arbeta med trä. En verklig kombination av gammal tradition och kunskap med drömmen om nya och fria former.
I fabriken samverkar det traditionella sågverket med de modernaste digitala programmen för produktion av fritt formade byggnadsdelar.

– Det är en del av vår kultur, precis som att man kan åka spårvagn i Zürich på både ursprungsvagnar och vagnar skapade med den modernaste teknologin. Det finns både en bevarande attityd och en blick mot framtiden, förklarar Kai Strehlke.
– Vi nyttjar de naturliga egenskaperna i träet, dess styrka längs med fibern, med förståelse för dess svaghet tvärs med den. När man formar trä genom att böja och limma ihop lamellerna får dessa spänningar från böjningen, och i slutändan får man en balk med inre spänningar. Det går inte att beräkna dem, utan man behöver arbeta med dem utifrån en strategi så att man inte får deformationer i efterhand.

Kai Strehlke beskriver sitt arbete som ett digitalt hantverk. Det handlar om att förstå både dagens verktyg och det material som har funnits där i århundraden, att få dem att arbeta tillsammans och inte mot varandra.
– När vi producerar tusentals unika delar, som Swatch huvudkontor med över fyratusen delar, är förberedelsen av koden extremt viktig. Hellre än att arbeta med bruklig CNC-mjukvara, riktad mot en industriell process som inte fungerar för fri form, skriver vi vår egen kod. Den definierar vilken typ av maskinverktyg som behövs för att bearbeta varje del, för att göra ett visst snitt, vilket är exakt samma sak som en snickare skulle ha gjort för 150 år sedan. Vi använder 3D-programmet Rhino för att beskriva geometrin och producerar scripten och CNC-koden som direkt överlämnas till maskinen. Det är svårare, men då har vi fullständig kontroll över hur maskinen rör sig och bearbetar varje del.
Vid varje ny design tar de fram en prototyp. Fullskaleprovet är nödvändigt av flera skäl: när man är ute på ny mark är det mycket som kan fastna i processen, oftast på grund av rädsla att fatta fel beslut, och prototypen har visat sig fungera bra som beslutsstöd, menar Kai Strehlke. Det är genom prototypen som man prövar designen utifrån materialet och tekniken, och oftast genom små men avgörande ändringar som man optimerar den för att åstadkomma en produktionsvänlig detaljering som svarar mot de högt ställda design- och teknikkraven.
Kai Strehlke lyfter fram vikten av samverkan mellan de olika kompetenserna inom företagets arbetsteam och de visionära arkitekterna som framgångsfaktorn när de nya processerna skapas. Ju svårare det har varit att förstå varandra till en början, desto intressantare metoder har de lyckats utveckla. Lösningarna till dessa spektakulära byggnader har fötts ur friktionen och respekten för varandra.

Genom att använda svenskttra.se accepterar du vår användning av kakor. Vi värnar om personlig integritet vilket innebär att dina personuppgifter alltid hanteras på ett ansvarsfullt sätt. Läs vår integritetspolicy.