Den sista biten fram mot huset är medvetet kantad med viss dramatik. Så snart man har passerat komplementsbyggnaden, som fungerar som gästhus, i ena änden av tomten öppnar sig den verkliga och mer spektakulära entrén till hemmet. För att slippa spränga tomtens två bergstoppar är det i stället besökaren som får anpassa sig till topografin och via en spång gå rakt över en bergsskreva och vidare mot byggnaden. Som att lämna vardagen bakom sig och kliva in i ett landskap som talar till alla sinnen.
– Det blir en uppdelning med först en välkomnande byggnad, och när man går över spången möts man av en dramatisk miljö innan man når fram till huvudkompositionen, säger arkitekt Moa Andrén som tillsammans med arkitekt Tove Fogelström ligger bakom utformningen.
Byggnad som svävar
När de kom in i bilden fanns det visserligen redan ett ritat förslag, men vid det här laget hade beställaren och fastighetsutvecklaren Jenny Callenholt konstaterat att den planerade betongkonstruktionen skulle bli för tung och klumpig på tomten. I stället ville hon ha en byggnad som kunde smygas in på platsen och där naturen tydligt skulle vara närvarande.
– Vi ville att byggnaden skulle ha en lätthet, ge intrycket av att nästan sväva. Dessutom skulle det bli både billigare och lättare att platsbygga en konstruktion av trä jämfört med en av betong som kräver en annan arbetsyta och andra ingrepp, säger hon.
Allt är platsbyggt, och det är bara de generösa fönstren som har krävt kranbil för att monteras på plats. Byggnaden är uppdelad i tre mindre volymer som organiserar sig kring en innergård, skapad på tomtens enda plana yta och inspirerad av den japanska trädgården med både berg i dagen och grusade ytor.
Arkitekt Moa Andrén
» DEN LILLA TRÄDGÅRDEN BLIR DET INRE RUMMET SOM LUGNAR NER PLATSEN OCH GER ÅTERHÄMTNING«
– Den lilla trädgården blir det inre rummet som lugnar ner platsen och ger återhämtning, medan de yttre mötena med husen är mer i samexistens med landskapet. Samspelet mellan ute och inne är en väldigt stark del i projektet, och att man når trädgården från alla delar av byggnaden blir viktigt för att binda ihop helheten, förklarar Moa Andrén.
Varje volym har sin funktion: sovrum, kök och vardagsrum. Delarna är organiserade på olika höjd, med hänsyn till topografin, och binds ihop av mindre trappor och terrasser. För att nå tvättstugan behöver man först gå ut några steg, vilket spär på känslan av en egen liten miniatyrby av skärgårdshus och även låter den som utför sysslan få en kort stund av återhämtning tillsammans med platsens utsikt.
Entrén in i huset som också knyter samman volymerna är diskret placerad, nästan som en hemlig ingång, men inte mindre storslagen för det. Den specialdesignade ytterdörren och dess tillhörande vägg har en yta av koppar som elegant harmoniserar med träet.
– Vi är väldigt förtjusta i att entrén bryter av och ger en tydlig signal om att det händer något. Eftersom projektet har inslag av det ädla och eleganta, fast i en lantlig miljö, så signalerar metall någonting i relation till träet. Sedan har det också en fantastisk materialitet, koppar ändrar sig lite över tid så vi längtar efter att se hur det tar sig ut framöver, säger Moa Andrén.
Fönster som skapar kontakt med naturen
Den förfinade karaktären återfinns även i interiören, där golv av vitoljad furu och takets ribbor av mörkbetsad furu tillsammans med de målade varmgrå ytorna skapar en lugn helhet, genomsyrad av träets värme och en önskan att behålla det naturliga. Allt kompletteras av generöst tilltagna fönster som både på in- och utsidan är helt av trä runt om glaspartierna.
– Den stora mängden fönster ger både en exklusiv och internationell känsla. Det är inte helt vanligt i vårt klimat att man bygger på det här sättet, men det finns i dag många bra fönster som klarar att hålla både värme och kyla. Tack vare deras volym får man en fantastisk kontakt med utsidan, en rundgång som gör att det blir mer inbjudande, säger Tove Fogelström.
De mindre vädringsfönster som har placerats i de större glasytorna fyller flera funktioner: Dels ska det vara lätt att vädra och därmed få än mer utekontakt. Dels bryter de på ett dekorativt sätt av den långa fasaden och ger en ombonad känsla.
Om insidan är ljus och sofistikerad så är exteriören effektfull på ett helt annat sätt. Den mörkt slamfärgsmålade stående panelen och det svarta plåttaket skapar en silhuett som ger byggnaden en självklar plats i symbios med naturen. Tomten är minst sagt brant, där den sträcker sig ner mot Strömma kanal, och en stor utmaning blev därför grundläggningen: att skapa ett hus som balanserar på slänten utan att göra för stora ingrepp i marken. Tillsammans med konstruktörerna testade de olika varianter innan de var nöjda.
– Från början tänkte vi att allt skulle stå på plintar, men där landade vi i att vissa delar fick en putsad sockel i stället. För de delar som ligger lägst mot klippan och kragar ut mycket använde vi betongfundament. För balkong och övriga utkragningar använde vi stålpelare, och de är väldigt viktiga för gestaltningen, säger Tove Fogelström.
Balkongen ramas in av ett nätt staket med detaljer av stål, men hela dess bäring tog tid att arbeta fram.
– Eftersom man kan gå under den blir det nästan som att den får en fasad på undersidan, så där diskuterade vi mycket hur balkarna skulle se ut. Vi tyckte inte att det var rätt mot huset att bygga tjockt och tungt, utan vi ville ha slanka linjer så då blev det i stället många synliga bärande balkar, säger Tove Fogelström.
En annan detalj är takfotens skärmtak som löper runt hela huset och elegant bryter av konstruktionen. Ovanför balkongen sticker skärmen ut drygt en meter och ger väderskydd. Sedan drar den sig tillbaka något och sveper runt resten av huset. Som en liten hatt, där det utstickande brättet både skyddar fasaden och tar ner skalan.
Bland trädtopparna
De tallar som vuxit sig stora på tomten, långt innan byggnaden var påtänkt, har bevarats för att ge känslan av att befinna sig mitt bland trädtopparna.
– Det är någonting med den mörka fasaden och tallarnas stammar som är så fint tillsammans. Mötet mellan dem tycker jag är väldigt starkt, säger Moa Andrén.
Även Jenny Callenholt är nöjd med det uttryck som byggnaden tillsammans med omgivningen nu ger. Diskret och privat, men ändå med dynamik:
– Det är så fint att se hur ljuset faller och tillsammans med träden skapar levande skuggor, säger hon.