Kanske skulle det vara logiskt att ta ner de knotiga tallar som länge växt på klippan i norska Saltviga, för att maximera utsikten över Skagerrak. I stället valde ägarna till den enklare hytte som då stod på platsen att låta tallarna rama in utsikten genom att bonsaiklippa dem: topparna och de lägre grenarna fick vara kvar, men precis i fönsterhöjd är de bortklippta. När ett nytt hus skulle ersätta det gamla blev det självklart att tallarna skulle stå kvar, och fönsterbanden fick anpassas till hur träden är beskurna.
– Det blir som ett naturens fönster genom skogen, där huset inte bara är anpassat till terrängen utan också till öppningen mellan träden, säger arkitekt Erik Kolman Janouch vid arkitektkontoret Kolman Boye.
När bitarna faller på plats
Den redan grånande spånklädseln av ek på fasad och tak må göra sitt till för att ge huset en naturlig plats i landskapet, och den har också en viktig roll i projektet. Men att det blev just spån är något av en slump. Till en början var riktlinjen bara att huset skulle få en träfasad, kanske plankor, berättar Erik Kolman Janouch. Så en dag, när de besökte den danska golvproducenten Dinesen för ett helt annat projekt, föll bokstavligt talat alla bitar på plats.
– Vi gick runt på deras enorma fabrik, och där och då kom vi på att alla restbitar som de inte gjorde någonting med skulle vi kunna använda till ett helt hus.
Arkitekt Erik Kolman Janouch
» VI SKULLE ANVÄNDA MATERIALET SÅ ATT INGENTING FRÅN TRÄDET GÅR TILL SPILLO.«
Hans P eter Dinesen, som är femte generationens delägare i golvfabriken, berättar att de blev väldigt förtjusta i idén att bygga ett hus där deras kvarvarande trä skulle spela en huvudroll i arkitekturen.
– Både vi och arkitekterna är övertygade om att även den minsta träbit kan ha stort värde om den behandlas med respekt och omsorg. Och resultatet är helt enkelt fantastiskt. Fasaden har en del historiska referenser samtidigt som man skapar en ny tradition och nya sätt att arbeta med trä i arkitekturen, säger han.
På fabriken fanns hundratals pallar med bortkapad ek och douglasgran. Bitar i alla storlekar, olika bredder och tjocklekar. Det som inte fanns var en standardmall eller instruktion. Arkitekterna fick därför ägna ett antal veckor åt att sortera och klassificera de olika bitarna och bygga små modeller i skala 1:1 av dem. Utifrån det kunde snickeriet skära till dem och förborra skruvhål. Allt styrdes av hur mycket material i liknande längder som fanns.
– De längsta bitarna var 80 centimeter, och då är det ju knappast spån längre, utan en sorts plankor. Det är inte så vanligt att man skär bort så mycket av en prima golvplanka, så de bitarna var ganska få och därför satte vi dem längst uppe vid nocken, där det är smalare, så att varje band skulle ha en specifik längd som kunde löpa runt hela huset, förklarar Erik Kolman Janouch.
Totalt handlade det om 12 000 bitar som sattes upp med 20 000 skruvar. Tidskrävande, men med ett vackert resultat utfört av duktiga hantverkare, sammanfattar Erik Kolman Janouch. Takspån är i sig inget nytt, men de är vanligtvis kluvna på samma vis som trädets naturliga sätt att dela på sig, längs med fibrerna.
Skillnaden här är att eftersom materialet redan var sågat så hade fibrerna i stället kluvits. Det gör att träet tar upp mer vatten än vad normala spån gör, och det har därför för säkerhets skull behandlats med roslagsmahogny.
– Ek är ett träslag som har omvittnat god hållbarhet, men det här är en marin miljö med mycket sälta i luften, mycket fukt och ett regnigt klimat. Det viktiga är att eken har fått torka ut och att den sitter så att den inte samlar fukt och ruttnar, förklarar Erik Kolman Janouch.
Även interiören är klädd med större, utskurna bitar från samma leverantör, men här har man använt douglasgran som monterats plant. Väggar och tak har målats med en kalkliknande färg, vilket ger en mindre gulröd interiör, och golvet av grått flytspackel bildar en neutral bas som bryter av mot träet. En detalj är att alla fönsterkarmar består av två träslag – douglasgran på insidan och ek på utsidan – som möts invid glaset och därmed låter dem såväl interiört som exteriört harmonisera med respektive väggar.
Limträ som konstruktion
Konstruktionen är av limträ, där regelstommen har kompletterats med stål, eftersom det stora, öppna rummet behövde lite extra styvhet. Huset står på stålpålar borrade ner i berget, vilket gör att man inte behöver använda så mycket betong. För att inte göra för stor åverkan på platsen står byggnadens tre volymer på fem olika nivåer.
– Vi försöker alltid att anpassa våra byggnader till den natur som finns, som klippor och stenar, och eftersom terrängen lutar ganska brant ner mot havet blev lösningen att bygga i flera olika nivåer som följer terrängen, säger Erik Kolman Janouch.
Mellan de olika volymerna – som alla har olika funktion i huset – rör sig husets bas lite upp och ner, men fönsterbandets övre del ändrar aldrig nivå. Vissa dörrar och fönster är två meter höga, andra är tre meter, så i det som kan uppfattas som lite kaotiskt håller spånen alltihop samman till en helhet.
På toppen av klippan är läget vindpinat, och därför har de på husets baksida skapat en terrass som ramas in av såväl huset som av skog och berg och dessutom nyttjar kvällssolen. Längs vardagsrummets båda ytterväggar, från golvet och upp till takfoten, finns skjutdörrar av glas, vilket skapar en genomsiktlighet från terrassen, rakt genom rummet och ut över havet. Skjutdörrarna kan dras undan för att under varma dagar få ett större luftflöde från havet, både in i och genom huset till terrassen.
Återbruk och återanvändning
Återbruk och nya användningsområden har blivit en viktig del för såväl arkitekter som materialleverantörer. I dag tillverkar Dinesen ett lamellgolv i tre lager av överblivna bitar från golvtillverkningen. Dessa fingermonteras och limmas till balkar, varefter de skärs och används som lameller i produkten.
– Vi har en rik tradition av att använda trä till mycket mer än bara golv. Eftersom vi köper hela timmerstockar förpliktigar det oss att hitta sätt att använda den del av virket som inte blir golv. Det gör vi genom samarbeten med konstnärer, arkitekter och designer, säger Hans Peter Dinesen.
Även Erik Kolman Janouch gillar möjligheten att kunna återanvända material som annars skulle ha blivit till ved.
– Det är roligt att kunna återanvända på det här viset, men för oss handlade det främst om att vi tycker att trä är ett fantastiskt material och att fasaden blev otroligt fin. Det är alltså inte en genomtänkt CO2-övning där vi har räknat exakt på utsläppen. Vår tanke var bara att vi skulle använda materialet, så att ingenting från trädet går till spillo, säger han.