De statliga lagerhusen för spannmål som byggdes 1917–1919 kan ses som en vidareutveckling av äldre tiders krono- och sockenmagasin, vilka skulle försörja befolkningen i händelse av missväxt och krig. År 1916, i spåren av första världskriget, tillsattes Statens lager- och kylhusstyrelse för att utreda befolkningens försörjningssituation och finna lösningar på armodet. Snart stod nio lagerhus runt om i landet klara – samtliga med exteriör av Gunnar Asplund och uppförda med en konstruktion av massivträ efter ritningar av betongkonstruktören och professorn Carl Forsell vid KTH.
Träkonstruktionen övertrumfade i sammanhanget betongen genom den snabbhet med vilken den kunde uppföras, den lägre kostnaden och den enkelhet med vilken timmerstockarna kunde transporteras från Norrland med tåg direkt till byggarbetsplatserna i Tomelilla, Åstorp, Östra Klagstorp, Linköping, Eskilstuna, Roma, Hallsberg, Vara och Eslöv.
Lyckades rädda huset
Av de nio finns i dag endast två lagerhus kvar, ett i Vara och ett i Eslöv, varav det sistnämnda byggts om till bostäder. När ombyggnaden var klar 2008 var det Sveriges högsta bostadshus av trä. Även detta lagerhus var länge i nöd och hotat, men sparades undan rivningsödet tack vare arkitekten Curt Salomon-Sörensens engagemang. Flera instanser hade undersökt möjligheten att bevara huset, men de ekonomiska förutsättningarna saknades. Kommunen hade beviljat rivningslov men med en ny fastighetsägare som delade Salomon-Sörensens idé om en omvandling till bostäder kunde kommunen omvändas och huset räddas. Ombyggnaden av lagerhuset i Eslöv tydliggör betydelsen av engagemang och ekonomi.
Salomon-Sörensen som sedan barnsben hade en relation till Asplunds byggnader kände stort ansvar inför omdaningen. Trots att byggnaden varit tomställd sedan början av 1990-talet och huserat både fukt och fåglar var stommen i mycket gott skick och projektet »gick som smort«, berättar han. Den ursprungliga konstruktionen var solid, till och med överdimensionerad för sitt nya ändamål, övriga egenskapskrav löstes och hänsyn togs till krav på varsamhet. Den nya detaljplanen ställde krav på respekt för byggnadens särdrag men möjliggjorde också en renodling av den ursprungliga volymen.
Förrådsbyggnader och tillbyggda silor kunde rivas, och 1930-talsfasaden i eternit ersattes med en rödmålad träfasad i enlighet med originalet samtidigt som originalgestaltningen överlagrades med ett nytt fasadschema.
– Jag var sträng mot mig själv, säger Salomon-Sörensen om behandlingen av fasaden och arvet efter Asplund.
Kombinationen av gammalt och nytt
Det nygamla huset är ett fint exempel på hur hänsyn mot originalet kan kombineras med både ny funktion och nya tillägg i form av fler och större fönster och balkonger. Såväl original som tillägg är avläsbara och utgör två tidslager som vardera berättar historier om huset.
I båda fallen kan nöd och sparsamhet sägas spela roll. Volymen med det signifikanta mittskeppet på taket utgör fortfarande landmärke kring Eslöv och kan påminna oss om tider då sparsamhet var en dygd men också om att andra bevingade ord, hittade i Vitruvius Tio böcker om arkitektur cirka 80 f.Kr., fortfarande gäller. Skönhet, nytta och styrka (eller hållfasthet) är lika grundläggande i dag som i går.