Zürich universitet har fått en ny byggnad, den temporära idrottshallen Gloriarank, ritad av den lokala firman Itten+Brechbühl. Det som sticker ut är att byggnaden, med sin fint detaljerade exteriör och genomtänkta interiör, är ritad för att kunna demonteras. Projektets kanske mest betydande innovationer ligger inte i materialen eller teknikerna som användes, utan i själva designprocessen.
Nära samarbete resulterade i en kostnadseffektiv och snabb konstruktion
– Vi började processen väldigt annorlunda än vad vi normalt gör. Till det första mötet hade vi inte med någonting, utan frågade ingenjörerna vad de skulle vilja ha, berättar den ansvariga arkitekten Daniel Blum.
Detta samarbetsinriktade arbetssätt bidrog till att undvika krockar mellan arkitektens idéer och konstruktiva krav. Framför allt säkerställde det en kostnadseffektiv och snabb konstruktion.
Resultatet blev en byggnad i tre volymer, noggrant integrerad i Zürichs universitetskvarter. Den minsta volymen innehåller de utrymmen som kräver högre komfortnivå, som duschar och omklädningsrum, med hänsyn tagen till termisk komfort och dagsljuskrav. Den andra volymen rymmer idrottshallar i tre plan, designade med stora spännvidder och specifika dagsljusförhållanden – till exempel undviker de fönster i söderläge för att solljus inte ska blända idrottsutövarna. Den tredje volymen är en lång struktur som rymmer förvaring av sportutrustning samt tekniska rum, designad med minimala klimatkontrollkrav.
– Man behöver inte uppvärmning, kylning eller ventilation. Bollen bryr sig inte om det är runt noll grader, säger Daniel Blum.
Optimera energianvändningen och byggeffektiviteten med rätt tankesätt
Tankesättet visar hur man genom att dela upp de olika funktionerna kunde optimera energianvändning och byggeffektivitet. Men även byggnadens temporära status spelade in, för även om de följde de byggnadsregler som gäller för alla byggnader så fanns det en mer öppen inställning till alternativa lösningar och hur man ser på olika delars funktion.
Byggnadens placering innebar i sig flera utmaningar, belägen mellan en K-märkt byggnad av Bruno Giacometti och andra betydelsefulla universitetsbyggnader. Teamet prioriterade placeringen i stadsrummet. Idrottshallen skulle harmoniera med omgivningen samtidigt som man behöll områdets karakteristiska tillgänglighet för fotgängare.
Maximera möjligheten till återbuk
I Gloriarank används flera innovativa metoder för att maximera möjligheten till återbruk. De flesta elementen är infästa med skruvar i stället för spik eller lim, vilket gör att framtida demontering blir lättare att genomföra. En särskilt smart lösning utvecklades för våtutrymmena i omklädningsrummen. Tätskiktet monterades mot ett extra lager väggskivor, skruvade mot den primära strukturen, som sedan kaklades ovanpå. När byggnaden så småningom demonteras kan de kaklade sektionerna tas bort som kompletta enheter, vilket lämnar den primära strukturen intakt och återanvändbar.
– Stommen är 100 procent återanvändbar, men som helhet nådde vi bara runt 85 procent. På grund av både tidsskäl och ekonomiska skäl fick vi spika i stället för att skruva vissa delar, vilket minskar möjligheten för återbruk, säger Daniel Blum.
Obehandlat trä för att möjliggöra en cirkulär design
En lärdom var att jobba med obehandlade material där det var möjligt, för att möjliggöra en cirkulär design. Stomsystemet använder en pelar-balklösning, där de två nedre hallarna använder limträbalkar av lövträ som klarar längre spännvidder utan att bli för kraftiga, medan den översta våningen med mindre hallar har klarat sig med limträbalkar av gran. Fasaden är designad för att kunna demonteras, med paneler fästa med standardskruvar, även om vissa kompromisser av praktiska skäl behövde göras på några mer svårtillgängliga områden.
Till och med OSB-skivorna som används genomgående i interiören representerar en innovation inom hållbara material. Till skillnad från konventionell OSB, som typiskt innehåller 2–4 procent lim, är denna version ångkomprimerad och det enda som binder ihop är träets lignin.
Fokuset på obehandlade material sträcker sig från stomelementen till ytskikten, vilket skapar en kontinuitet mellan interiöra och exteriöra ytor. För utrymmen som hade akustiska krav, som idrottshallarna, användes perforerade paneler. Men även här sparsamt, ljudnivån är högre än vad som skulle ha tillåtits i en permanent byggnad.
Erfarenheten har påverkat hur Daniel Blum nu närmar sig alla projekt, temporära som permanenta.
– Egentligen är varje byggnad temporär. Det vi lär oss i denna process av uttryckligen temporärt byggande tillämpar vi nu i alla våra projekt. Det är snarare ett nytt sätt att tänka kring det byggda, reflekterar han.
Tänka återanvändning och demontering från start
För framtida projekt föreslår Blum att de ska vara ännu mer radikala med att redan från start överväga hur något senare ska återanvändas och demonteras. Att förstå tidsskillnaderna mellan olika monteringsmetoder och deras konsekvenser för framtida demontering är avgörande. Den tekniska kunskap som de förvärvat under processen med Gloriarank kan arkitekterna använda för att skapa än mer utrymme för diskussioner om hur något faktiskt byggs.
För Daniel Blum representerar projektet ett skifte i arkitektoniskt tänkande som sträcker sig bortom temporära strukturer. Blum refererar till den japanska arkitekten Jun’ya Ishigamis filosofi, där arkitekter bör sträva efter att skapa »grottor, inte bon«, byggnader med personlighet som kan anpassas till olika användning över tid, snarare än utrymmen skräddarsydda för ett enda syfte vid ett enda tillfälle.
– Vi tror fortfarande att vi bygger för ett syfte, säger han.
Strukturer med olika funktioner över tid
I stället för att försöka skapa permanenta, oflexibla strukturer föreslår han grottänket – att skapa utrymmen med stark arkitektonisk karaktär som får olika funktion över tid. Precis som att naturliga grottor genom människans historia har tjänat som allt från bostäder och heliga platser till förvaring bör byggnader även i dag ha kapaciteten att omtolkas och omformas.
Detta tillvägagångssätt för design och konstruktion, som betonar framtida anpassningsbarhet och materialåtervinning, skulle kunna bidra till att hantera byggindustrins miljöpåverkan samtidigt som man skapar byggnader som är både hållbara och arkitektoniskt betydelsefulla, konstaterar Daniel Blum.
Den temporära idrottshallen i Zürich visar att ett sådant tillvägagångssätt är praktiskt genomförbart. Projektet pekar ut en möjlig väg framåt där byggnader inte designas som permanenta monument, utan som anpassningsbara resurser som kan utvecklas tillsammans med samhällets föränderliga behov.