VIOLINMAKARE ANTONIO STRADIVARIUS tog med sig hemligheten i graven. Mysteriet med de drygt tusen instrument han lĂ€t tillverka, vad som fick dem att klinga sĂ„ oefterhĂ€rmligt vackert, försvann med honom i mörkret nĂ€r han sĂ€nktes ner i jorden en kall decemberdag 1737 i Cremona i Italien. MĂ„nga kopior av instrumenten gjordes efter det, flera med originalinskriptionen »Antonius Stradivarius Cremonensis Faciebat«. Detta var inte menat att lura köpare, tvĂ€rtom. Inskriptionen var en ödmjuk fingervisning om vilken modell instrumentet var inspirerat av. Dessutom gick det inte att missta sig. Alla visste ju, sĂ„vĂ€l fiolmakare som musiker, att ingen i Italien â nej, i hela vĂ€rlden â kunde tillverka en fiol som mĂ€staren sjĂ€lv.
Drygt trehundra Ă„r efter Stradivarius glansdagar drabbas den italienska medeltidsstaden LâAquila av en jordbĂ€vning. 70â000 personer blev hemlösa och stora delar av staden totalförstördes. SĂ„ Ă€ven konserthuset, vilket blev ett hĂ„rt slag för LâAquila vars musikaliska arv Ă€r en viktig del av stadens identitet. Att restaurera byggnaden Ă€r pĂ„ sikt en sjĂ€lvklarhet, men det Ă€r en lĂ„ng och komplicerad process.
Lösningen blev att bygga ett temporĂ€rt konserthus. Och sĂ„, tre och ett halvt Ă„r efter jordbĂ€vningen, stĂ„r »Auditorium del Parco«, rest som en modern Stradivarius, ett hommage till mĂ€staren, alldeles intill slottet. Konserthusets omsorgsfulla och intelligenta byggteknik, signerat den vĂ€lrenommerade arkitektfirman Renzo Piano Building WorkÂshop (RPBW), pĂ„minner om hantverket i de klassiska 1700-talsfiolerna. Konserthuset Ă€r dessutom till stor del byggt av lĂ€rktrĂ€ frĂ„n samma skogar i Val di Fiemme-dalen dĂ€r Stradivarius handplockade virket till sina vĂ€lklingande instrument.
â Att fĂ„ perfekt akustik i lokalen var en av vĂ„ra största utmaningar. Vi ville fĂ„ auditoriet att fungera som ett musikinstrument och det var dĂ€rför naturligt att genomgĂ„ende anvĂ€nda trĂ€. Vi hĂ€ngde upp lĂ€rktrĂ€paneler inuti auditoriet för materialets förmĂ„ga att förbĂ€ttra akustiken. Det som Ă€r sĂ„ speciellt med lĂ€rk Ă€r att det inte har nĂ„gra defekter. Det Ă„terger och förstĂ€rker ljud helt perfekt, sĂ€ger Paolo Colonna, ansvarig arkitekt för projektet hos RPBW.
Ăven utvĂ€ndigt Ă€r byggnaden klĂ€dd i lĂ€rk. LĂ€rkpanelen Ă€r vĂ€rmebehandlad vilket gör trĂ€et tĂ„ligare mot slitage i form av vĂ€der och vind. Vidare behandlades panelen innan montering med ett trĂ€skydd, liknande hĂ„rdvax som anvĂ€nds till trĂ€bĂ„tar, för att stĂ€nga trĂ€ets porer och skydda det mot angrepp frĂ„n svamp eller mögel. Dessförinnan har virket mĂ„lats, planka för planka. Dels för att skapa effekt men ocksĂ„ för att ge varje planka en fĂ€rgkod som avslöjar dess lĂ€ngd och grovlek, vilket underlĂ€ttade vid montering. Resultatet blev att samtliga sidor av konserthuset har sitt eget fĂ€rgmönster, sitt eget uttryck som skapar en levande, ljus och visuellt intressant byggnad.
OM DET FĂRSTA intrycket av Auditorium del Parco Ă€r de vackra fĂ€rgerna Ă€r det andra intrycket konstruktionen. Det ser ut som om nĂ„gon kastat tĂ€rning med de tre kuberna som utgör konserthuset, som att de landat lite huller om buller, lutandes mot varandra. De tvĂ„ mindre kuberna fungerar som foajĂ© (med kapprum, biljettkassa och bar) respektive omklĂ€dningsrum för musikerna. OmklĂ€dningsrummet har i sin tur mobila moduler för att kunna byggas om frĂ„n kvĂ€ll till kvĂ€ll, beroende pĂ„ hur stort utrymme som behövs till de kvinnliga respektive manliga musikerna. Den största av kuberna, som utgör sjĂ€lva auditoriet, lutar betĂ€nkligt framĂ„t som om den var pĂ„ vĂ€g att vĂ€lta. Men det finns en högst avsiktlig anledning till den 30-gradiga vinklingen: den del av kubens undersida som tippar uppĂ„t utgör invĂ€ndigt ett sluttande plan för 190 av auditoriets 238 sittplatser. De övriga 48 sittplatserna finns pĂ„ andra sidan scenen. Lutningen pĂ„ kuben, och dĂ€rmed pĂ„ sittplatsernas sluttning, Ă€r utrĂ€knad för att ge bĂ€sta möjliga upplevelse av musiken i lokalen. Samtliga tre kuber Ă€r tillverkade helt i trĂ€ som kommer frĂ„n den nĂ€rliggande Trentoprovinsen. Valet av material gjordes framförallt för dess akustiska egenskaper, men det fanns fler anledningar.
â NĂ„got som var viktigt nĂ€r vi tog oss an uppdraget var att bygget skulle gĂ„ sĂ„ smidigt som möjligt. Vi ville minimera pĂ„verkan av stadsbilden, och försökte undvika att platsen skulle vara en stor arbetsplats under en lĂ„ng tid. En anledning till att vi anvĂ€nde trĂ€ i sĂ„ stor utstrĂ€ckning var att det Ă€r enkelt att producera mycket av byggnadskomponenterna i förvĂ€g, och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt pĂ„skynda byggandet. Andra anledningar till att vi anvĂ€nde trĂ€ Ă€r att det Ă€r enkelt att plocka isĂ€r och sĂ€tta ihop igen, vilket Ă€r perfekt eftersom det Ă€r en temporĂ€r byggnad.
Att trĂ€ Ă€r ett hĂ„llbart material var ocksĂ„ viktigt för rpbw. För att förstĂ€rka hĂ„llbarhetstanken planterades 90 nya lĂ€rktrĂ€d, motsvarande den mĂ€ngd trĂ€ som gick Ă„t att bygga konserthuset, alldeles intill byggnaden. Men trĂ€ har Ă€ven en annan egenskap som en byggnad just hĂ€r i Abruzzoâprovinsen kan dra stor nytta av: trĂ€konstruktioner har en förmĂ„ga att hantera jordbĂ€vningar vĂ€ldigt bra. Under ett skalv kan konstruktionen röra sig för att sedan Ă„terta sitt ursprungliga lĂ€ge, utan att ta skada. Att ge konserthuset en trĂ€stomme föll sig dĂ€rför naturligt. DĂ€rutöver vidtogs ytterligare Ă„tgĂ€rder för att sĂ€kerstĂ€lla byggnadens sĂ€kerhet, och för att helt enkelt kunna packa ihop den om sĂ„ blir nödvĂ€ndigt, vid en eventuell jordbĂ€vning. Man tĂ€nkte i moduler och löstagbara delar i sĂ„ stor utstrĂ€ckning som möjligt. Kuberna sitter ihop pĂ„ ett sĂ€tt som gör att de enkelt kan kopplas ifrĂ„n varandra. Samma sak med den korslimmade timmerstommen vars utvĂ€ndiga- och invĂ€ndiga paneler enkelt kan plockas bort.
TROTS ALLA FĂRDELAR med trĂ€ var det Ă€ndĂ„ okonventionellt att anvĂ€nda materialet i sĂ„ stor utstrĂ€ckning.
â TrĂ€ har aldrig varit ett viktigt byggnadsmaterial i Italien. Det har att göra med vĂ„r historia och den arkitektur som var dominerande under Romarrikets tid. Men jag tror vi mĂ„ste tĂ€nka om i Italien och börja anvĂ€nda materialet i mycket större utstrĂ€ckning. Dels för att det Ă€r ett hĂ„llbart material, men Ă€ven pĂ„ grund av all seismisk aktivitet vi har i landet.
Att plötsligt introducera en helt ny trĂ€Âbyggnad i LâAquila, precis intill det gamla medeltidsslottet, kunde dĂ€rför bli intressant. Hur skulle invĂ„narna reagera? rpbw löste det genom att ta sig an projektet med stor lyhördhet.
â MĂ€nniskorna hĂ€r i regionen lever fortfarande i outsĂ€gligt lidande och trauma efter katastrofen. De förlorade sĂ„ mycket och dessutom har den italienska regeringen inte varit tillrĂ€ckligt stark i sitt agerande efter jordbĂ€vningen och alla de problem som följde i dess spĂ„r. Jag tror att byggnaden har lyckats ta sig in i folks hjĂ€rtan, mycket för att vi diskuterade designen och hade en levande dialog med mĂ„nga mĂ€nniskor i staden under projektets gĂ„ng. Det var viktigt att förstĂ„ deras behov.
En »piazza« skapades utanför konserthallen, ett torg med ett kafé dÀr folk som rörde sig kring slottet kan sÀtta sig ner. Piazzan fungerar Àven som en förlÀngning av sjÀlva konserthuset, dÄ man sommartid kan njuta av utomhusförestÀllningar och följa konserter pÄ de storbildskÀrmar som vid speciella tillfÀllen och event hÀngs upp pÄ husets fasad. Piazzan har blivit en ny mötesplats och ett sÀtt att locka tillbaka folk till en stad som till stor del fortfarande ligger i ruiner. För att ytterligare involvera staden i uppförandet av det temporÀra konserthuset inkluderade man 21 studenter frÄn stadens universitet i projektet. Samarbetet blev sÄ pass lyckat att rpbw nu bestÀmt sig för att organisera liknande projekt pÄ arkitektfirmans samtliga kontor runtom i vÀrlden.
KOMBINATIONEN AV SMART byggteknik, inkĂ€nnande arkitekter och â i regeringens frĂ„nvaro â ett stort ekonomiskt stöd frĂ„n den finansiellt starka och autonoma provinsen Trento, gjorde Auditorium del Parco till en succĂ©. NĂ„gonting att bygga vidare pĂ„ i en stad som förlorat sjĂ€lvförtroendet.
â Det kĂ€nns som att mĂ€nniskor verkligen uppskattar konserthuset. Jag var pĂ„ invigningskonserterna och minns dem intensivt. Flera konserter hölls, sĂ„ att alla stans invĂ„nare skulle ha möjlighet att komma. ĂndĂ„ köade mĂ€nniskor frĂ„n fyra pĂ„ morgonen för att fĂ„ biljetter! Och de orkestrar som spelat dĂ€r har varit mycket nöjda. Maestro Claudio Abbado och hans »Mozart Orchestra« repeterade i fyra timmar medan jag stod och tittade pĂ„. Efter det kom han fram till mig och sa: »det Ă€r ett verkligt nöje att spela hĂ€r!« Det kĂ€ndes helt fantastiskt.
Och sĂ„, medan vinden susar genom den nyplanterade lĂ€rkskogen intill konserthuset söker vetenskapsmĂ€n vidare efter svaret pĂ„ vad det Ă€r som ger Stradivariusfiolerna dess unika resonans. Instrumenten har nyligen röntgats för att pĂ„ sĂ„ vis kunna nĂ€rma sig hemligheten. Ăn Ă€r den dock i tryggt förvar pĂ„ kyrkogĂ„rden i Cremona. Och om violinmakaren Antoni Stradivarius vĂ€nder sig i sin grav nĂ€r han hör talas om Ă€nnu en kopia av sitt instrument â en nĂ„got större och fĂ€rggladare variant i form av Auditorium del Parco â Ă€r det antagligen bara för att höra musiken lite bĂ€ttre.
Text Erik Bredhe