Nyinvigda Kunskapshuset i Gällivare drar blickarna till sig. Den asymmetriska, klarröda fasaden i sex våningar är täckt med en kombination av glas och utanpåliggande, parvisa limträpelare. De utvändiga pelarna fungerar både som dekoration och solskydd och är förbundna med bärande pelare i samma position på insidan. Om man står rakt framför fasaden upplevs den i första hand som glasad. Men så fort man betraktar den från sidan framstår den snarast som en böljande vågrörelse i rött trä. Taket lutar i olika riktningar, fasaden skjuter ut åt flera olika håll och intervallet mellan pelarparen varierar.
Till en början hade Lars Olausson och Jonas Hermansson en idé om att göra hela huset av trä, men det visade sig bli alltför komplicerat.
– Kommunen tyckte nog att det skulle bli alltför mycket av ett pilotprojekt eftersom byggnaden är så komplex. Det gjorde att vi valde en kombination av trä, stål och betong i de bärande elementen. För att behålla känslan av trä har vi valt att exponera det speciellt i de publika utrymmena som matsal och entré, där det också utgör den bärande konstruktionen, berättar Lars Olausson, ansvarig arkitekt på Liljewall, som gestaltat byggnaden tillsammans med kollegan och inredningsarkitekten Jonas Hermansson.
Kunskapshuset är ett led i den stadsomvandling som Gällivare just nu befinner sig i. På relativt kort tid ska det som finns kvar av grannorten Malmberget rivas eller flyttas och samhället införlivas med Gällivare för att ge plats åt gruvan när den fortsätter att expandera.
– En stor del av kommunens offentliga lokaler har legat i Malmberget. När vi insåg att vi skulle behöva flytta hela samhället satte vi visionen att bygga en arktisk stad i världsklass. En av strategierna var att bidra till rörelse och aktivitet i centrum genom att förlägga en del av de tyngre offentliga byggnaderna där. Det nya Kunskapshuset med gymnasium och lärcentrum för vuxna är en viktig del i det. Och det har verkligen blivit ett landmärke som sticker ut, säger Lennart
Johansson, som varit chef för samhällsbyggnadsförvaltningen i Gällivare kommun fram till nu och haft det övergripande ansvaret för processen.
Utmaningarna med att bygga det nya Kunskapshuset var många. För det första handlade det om totalt 24 000 kvadratmeter inklusive parkering som skulle rymmas på en högst begränsad yta. De olika fasaderna skulle också gränsa mot fyra ytor av helt olika karaktär – torget, shoppinggatan,
kyrkan och kommunhuset. Det skulle bli ett landmärke, men utan att helt ta över staden. Och den skulle inrymma lika många elever och program som tidigare, men på cirka 6 500 kvadratmeter mindre yta.
– För att få en känsla för naturen och platsen åkte jag och Jonas upp och vandrade i omgivningarna. Som ett spontant infall sov vi över i en kåta vid Stora Sjöfallet en natt. De höströda färgerna från myrarna lyfte vi sedan med oss in i byggnaden, berättar Lars Olausson.
Förutom inspirationen från naturen ville de också att byggnaden skulle präglas av den samiska kulturen och av gruvan som har en påtaglig närvaro i området med stora dagbrott och slagghögar. Det röda träet i fasaden följer med in i huset genom de motsvarande röda limträpelarparen på insidan. En annan viktig detalj med inspiration från den norrländska naturen är de modulära sittmöblerna av rödmålad furu som återkommer på flera ställen både i och
utanför byggnaden. Dessa har formgivits av arkitekten Jonas Hermansson på Liljewall och producerats i samarbete med Nola för Kunskapshusets räkning.
I entréhallen som fått namnet Dagbrottet bidrar trappan av stål, betonggolvet och den höga eldstaden med influenser från gruvan. Ytterentrén och ventilationskåporna på taket är klädda i en mässingliknande kopparlegering från koppargruvan i Aitik. Det samiska arvet kommer igen på flera håll, bland annat i form av ett konstverk som integrerats i en 21 meter lång del av fasaden och som skapats av samiska målaren Anders Sunna, glaskonstnären Monica Edmondson och textilkonstnären Britta Marakatt-Labba.
Den samiska traditionen har också fått bli en del av själva arkitekturen och konstruktionen. De solavskärmande ytterpelarna i fasaden är inspirerade av samiska runor och den bärande konstruktionen med veckade, rödmålade limträbalkar i matsalstaket av samiska mönstersättningar.
Resultatet har blivit att det nu är trä som bärande element i tre delar av huset: i den 23 meter höga entréhallen, den likaledes höga matsalen, kafédelen samt det översta planet på sjätte våningen som rymmer konferensutrymmen, bastu och terrass med utsikt över fjället Dundret. Den bärande träkonstruktionen består av stora, rödmålade limträbalkar i ett sicksackmönster i taket med skivor av KL-trä ovanför.
– Taket har ingen bärande takplåt, utan det är trä i den bärande skivan i taket också, berättar Erik Modig som var uppdragsledande konstruktör för WSP:s del under första delen av projektet.
Varje sådan bärande sicksackvåg är sedan förbunden med pelarparen i fasaden, som består av limträ, samt på vissa ställen med ytterligare interiöra, bärande pelare av limträ. I övrigt består den bärande konstruktionen av en kombination av pelare i stål eller limträ och betongbjälklag.
– Genomgående i byggnaden är att vi använt olika dolda skruvlösningar, balkskor och hålplåtar som förband. Det som sticker ut är infästningarna på de flygvingeliknande pelarna på utsidan. Där har arkitekten ritat in svartmålade bultar som bildar en fin detalj och mönster, berättar Peder Eriksson, konstruktör på WSP och träprojektör.
Såväl KL-trä i tak som limträ i fasad, tak och invändiga pelare i matsal och entréhall är gjorda av gran. Limträ återkommer också i detaljer i interiören, såsom i bänken i matsalen där besökarna tar sin mat. Spaltpanelen av gran, som förekommer på väggarna i hela byggnaden är ett annat tydligt träinslag. Andra element i huset som består av trä är gradängen och trappstegen av rökt ekkubb, med furusteg som kontrastmarkering.
– Trappan som är upphängd med dragstag av stål i takkonstruktionen av limträ, som i sin tur är fäst med dragstag i anslutning till glasfasaden, var en av de största tekniska utmaningarna. Men nu har vi en stadig konstruktion som inte svajar och som vi kan känna oss trygga med, säger Erik Modig.
Planen var att hela byggnaden skulle ha stått klar i maj. Men coronapandemin som drabbade Gällivare hårt satte käppar i hjulet, både på grund av försenade leveranser och för att många av de entreprenörer som skulle ha jobbat i projektet drabbades av reserestriktioner. Det gjorde att byggnaden blev klar i princip samma dag som terminen startade.
– Det här skapade förstås en del inledande stress, men nu känns det väldigt roligt att ha kunnat inviga byggnaden. Det man hör från alla som bor här är att de tycker att den är helt fantastisk, säger Lennart Johansson.
Text Sara Bergqvist