Naturum Laponia skapades för extremt väder

Naturum Laponia i Stora Sjöfallet, Sverige av Wingårdhs

Undflyende form och kraftig fasad – Naturum Laponia skapades för extremt väder.

ENLIGT FN-ORGANET UNESCO är Laponias vidsträckta, storslagna fjällandskap och välbevarade kulturella värden »ett av de bäst bevarade exemplen på nomadområden i norra Skandinavien«. Området har sedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna och har status som världsarv sedan 18 år tillbaka. Den samiska traditionen har format landskapet, där renskötseln är ett tongivande inslag. Här, mitt i Stora Sjöfallets nationalpark, har Naturvårdsverket skapat ett Naturum. Det är ett pedagogiskt centrum som på ett lustfyllt sätt ska inspirera till upptäckter på egen hand genom att sprida kunskap om landskapet men också – och främst – skapa förståelse för samekulturen.

Platsen valdes ut av samebyn Unna tjerusj, men staten har bara fått marken till låns. Naturum är nästan en naturkraft i sig. Den runda byggnaden vilar ytterst varsamt på berget på 90 grundplintar. Formen har de ansvariga arkitekterna från Wingårdh arkitektkontor valt av både estetiska och praktiska skäl.

− Jag kände till att samekulturen uppskattar rundade former. Byggnaden står dessutom mitt i framdriften av renar. Om den ska omspolas av flera tusen renar behövde vi ta hänsyn till att det inte finns hörn eller annat som sticker ut där de kan fastna, säger arkitekt Gert Wingårdh.

Massiva kärnfurustockar vilar omlott runt hela den välisolerade kärnan och ger nästan intrycket av ett galler. De breda mellanrummen ska fånga in snön och göra den frusna nederbörden till en del av fasaden. Det är inte för inte som byggnaden kallas Snöfällan. Om bara något år kommer det ljust gula träet att ha grånat.

− Vi vill att byggnaden ska smälta in i naturen. Den är ju ganska stor, men ändå på något sätt skallös. Den rundade formen är undflyende. Alla överraskas av att byggnaden är så stor inuti. Formspråket är tidlöst. Det ses nog inte som självklart i framtiden att den är ritad på 2010-talet. Den kunde lika gärna ha varit byggd på 1960-talet eller om 50 år, säger Gert Wingårdh.

ARKITEKTERNA KOM SJÄLVA på idén att placera byggnaden i det öppna landskapet, där den är som mest exponerad för vädrets makter. De noterade att myggorna var färre ute i vinden än inne vid skogen. Samtidigt ligger byggnaden på en av de blåsigaste platserna i landet. På vintern blåser det ofta mer än 15 sekundmeter. Under byggtiden blåste det en gång 60 sekundmeter.

Därför blev det en lösning med en atriumgård, som kan ge lä och samtidigt hjälpa till att fånga snön. På lovartsidan av en byggnad blåser snön bort, men på läsidan tappar vinden sin energi och snön faller ner. På atriumgården hoppas arkitekterna uppnå den effekten och låta den fyllas av snö, som kan ligga kvar till långt in på våren och påminna om det extrema vinterklimatet.

Ett sluttande sadeltak leder ner mot atriumgården, där det finns en eldgrop att samlas kring. Tanken har varit att bejaka lusten att söka skydd, inte att skapa en byggnad med stora panoramafönster ut mot den omgivande naturen.

− Interiören är väldigt inåtvänd och dunkel. Som en abstraherad samekåta, även om skalorna inte är desamma, säger Gert Wingårdh.

En stor del av den 950 kvadratmeter stora Snöfällan är byggd i trä. Takbjälklaget består av en primärstomme av 700 millimeter höga limträbalkar och en sekundärstomme av 360 millimeter höga fanérträbalkar med mellanliggande isolering. Takbalkarna bärs upp av en stomme av trä. Tvärslagda balkar och vindkryss i mellanväggarna ger konstruk­tionen styrka och styvhet. Takpapp utgör takets ytskikt.

Träkonstruktionen var en självklarhet. Dels för att Norrland är grogrunden för trä. Dels för att träkonstruktionen upplevs som lätt att plocka isär och transportera bort. Förutsättningen för projektet är ju att marken en dag ska återbördas till samerna och att naturen ska påverkas så lite som möjligt.

Det ska inte behövas en massa bilar och kranar för att demontera byggnaden.

− Fasaden är staplad på ett sätt som ger intrycket av att den kan plockas ner av två man och byggas upp någon annanstans. Det var ett uttryck som vi tyckte var åtråvärt, säger Gert Wingårdh.

Markingreppen har varit få. Eftersom huset står upphöjt på plintar behövs ingen dränering. Besökarna som ska från byggnaden och in i den omgivande tallskogen går på upplyfta träspänger, formgivna av Andersson & Jönsson Landskapsarkitekter, för att inte skada de sköra lavarna på marken.

INVÄNDIGT LEDS BESÖKARNA förbi atriumgården in i allt finare rum, som möter den ibland kraftigt och ibland försiktigt krökta ytterväggen. Receptionen har ett kafé i ena änden och en öppen spis i den andra. I observatoriet leder det enda fönstret uppåt för att om natten låta besökarna beskåda stjärnhimlen.

Även interiören domineras av trä. Den ursprungliga idén var egentligen inte den nu synliga limträkonstruktionen, utan dold fanérträbalk. Hela byggnaden var också tänkt att vara textil utåt och inåt. Men osäkerhet kring detta ledde till det nuvarande, beprövade genomförandet. Ett tygtak kommer troligen att monteras som undertak. Gert Wingårdh är nöjd med resultatet. Samarbetet med beställarna Naturvårdsverket och Länsstyrelsen har varit friktionsfritt. Konstruktören Nåiden Bygg har kämpat på bra under ofta mycket svåra förhållanden för att förverkliga visionen.

GERT WINGÅRDH GLÄDER sig särskilt åt att samerna har tagit Snöfällan till sitt hjärta och att den ser ut att bli ett samiskt centrum. Chansen är stor att Snöfällan blir ett bestående inslag i Laponia. Det är den tillräckligt robust för.

− Den överlevde ju stormen på 60 sekundmeter. Fasadens grova stockar slits bara med några få millimeter per år, så den har en förväntad livstid på ett antal hundra år.

Text Johan Bentzel

Läs de senaste artiklarna

Få inspiration och nyheter från oss

Anmäl dig och få information om bland annat publikationer och seminarier från Svenskt Trä via e-post

Anmäl dig för att få inspiration